Den nordiska folkbildningen, som tar form vid 1800-talets mitt och institutionaliseras efter första världskriget, utgör ett av världens mest omfattande och framgångsrika vuxenutbildningsprojekt. Genom folkbildningens institutioner, som folkhögskolor, arbetar- och medborgarinstitut, föreläsningsbyråer, folkuniversitet, studieförbund och studiecirklar, upplystes miljontals nordbor om allt från sin folksjäls beskaffenhet till sömnadslära, jordbruksteknik och de organisationskunskaper som ett modernt samhälle behöver.
Folkbildningens grundläggande idé är att folket, vem som helst, skall lyftas upp till kunskap och därigenom bli del av samhällsgemenskapen. Den här idén bygger på ett organiskt bildningsideal, alltså att individen knyts till samhällskroppen genom kunskap om folkets historia, språk och kultur – målet var ett enhetligt folk som förstod sitt ansvar för nationens framtid.
Enligt idéhistorikern Sven-Eric Liedman är folkbildning Nordens enda verkligt originella bidrag till utbildnings- och skolhistorien. Idén om bildning härstammar från den tyska idealismens tankar om människans medvetande som historiskt och kulturellt formbart. Det unika med de nordiska länderna var att de implementerade folkligt bildningsarbete på bred basis för ett nationellt och demokratiskt samhällsbygge.
På grund av dess unika ställning har folkbildningen varit en viktig faktor för historiker som försöker förklara varför de nordiska nationalstaterna, till skillnad från många länder på kontinenten, kunde omformas från fattiga agrara ståndssamhällen till moderna framgångsrika demokratier på ett relativt fredligt sätt – Finlands konfliktfyllda 1900-tal är undantaget som bekräftar regeln.
Folkbildning – en nordisk framgångssaga
Under senare år har folkbildningstanken blivit hypad i den växande engelskspråkiga litteraturen om de nordiska länderna som förebildliga framgångssagor. "Nordic Bildung" får här stå som svaret på allt från nordbornas omtalade sociala tillit till innovativ skandinavisk design och det faktum att nordiska länder ofta toppar rankningar av världens lyckligaste folk.
I den internationellt uppmärksammade boken The Nordic Secret (2017) är det också just folkbildningens samhällsdanande kraft som får äran för nordbornas stabila, rika och jämlika samhällen. The New York Times (13.2.2020) omskrev boken i positiva ordalag under rubriken "This is How Scandinavia Got Great".
Folkbildningens historiska framgångar används allt oftare som argument för att dess organiska bildningsideal borde göra återkomst, men med uppdaterat innehåll. Den här idén formuleras som ett försök att hälla klimatmedvetet, kosmopolitiskt och antipopulistiskt vin i folkbildningens gamla läglar, och utgör kanske den mest populära visionen för folkbildningens framtid i dag.
Bland debattörerna finns samtidigt en förhållandevis stor konsensus om att folkbildningen på något sätt borde göra comeback som en samhällsdanande kraft i kampen för demokrati och klimatmedvetenhet. Folkbildningen, eller den fria bildningen som vi i Finland formellt kallar den, är också en fantastisk resurs för ett sådant projekt eftersom dess verksamhet når ut till omkring en miljon medborgare per år.
Nationen och bildningen
Den nordiska folkbildningens gemensamma institution är folkhögskolan. Det var här som folket, till största del bönderna, upplystes om sin egen nation.
Upplysningsarbetet skulle inte vara någon korvstoppning utan som folkhögskolans fader N. F. S. Grundtvig (1783-1872) framhöll: ett "levande ord" av dialog mellan lärare och student. Folket deltog med andra ord i konstruktionen av sin egen identitet, vilket var nödvändigt eftersom ingen kan bilda sig i någon annans ställe.
Att bli bildad innebar att bli hemmastadd i den egna nationens kulturella normer och trosföreställningar. Att förstå sig själv som till exempel dansk, var inte bara att känna till vissa fakta, utan handlade om att börja leva som dansk.
Man kunde med filosofen Simon Blackburns term säga att processen handlade om att flytta in i en dansk "etisk miljö". En inflyttning som innebar att en brokig mängd människor fostrades till ett folk med gemensam måttstock för vad som kan uppskattas, försvaras och beundras, men också för vad som man ser ned på, avskyr eller föraktar.
Folkets självförståelse
Folkbildningens historiska framgångar visar på bildningens radikala kraft att förändra människors sätt att förstå sig själva och därigenom samhället, även om man aldrig skall glömma att processen förstås ackompanjerades av storskaliga ekonomiska och sociala omfördelningar. Folkrörelserna åstadkom en medvetandeutveckling som gjorde att individen fick en ny självförståelse som möjliggjorde att hela samhället framträdde i ett nytt ljus.
Den här organiska tanken om bildning bygger på en insikt som utarbetades av filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831) och senare omfattades av så gott som alla de tyska idealister som influerade nordiska folkbildningspionjärer. Insikten är att samhällets beskaffenhet, och hur det kan utvecklas, hör oskiljbart ihop med frågan om människornas förståelse av sin egen roll i samhället.
En nation blir verklighet bara om människor börjar förstå sig själva som tillhörande en nation – en föreställd gemenskap med ansvar och intressen som går bortom familjen, ståndet, byn, länet eller staden.
Så den som verkligen vill förändra samhället skall inte syssla med vad som i dag kallas "strukturomvandling" utan direkt gå i dialog med folket för att förändra dess självförståelse – i sista hand vilar hela samhällsordningen på den.
En global berättelse om klimathotet?
Folkbildningens organiska bildningsideal lockar i dag eftersom många menar att det även nu behövs en omfattande medvetandeutveckling. Sverker Sörlin argumenterar, i likhet med många visionärer inom fältet, för att folkbildningen borde lyfta oss till en ny global samhällsgemenskap genom meningsbärande berättelser om klimathotets verklighet. Om folkbildningen tidigare sammanknöt folket med berättelser om nationens natur och kultur, skall berättelsen som håller oss samman i dag handla om vårt ansvar för en planet som dignar under mänsklighetens tryck.
Sörlin skriver till och med att denna berättelse skall bli "vår tids fosterländska myt", men med skillnaden att vår tids sammanbindande myt är sann.
Att försvara bildning är därför, enligt Sörlin, att försvara och stärka den etiska miljön, vilket också var centralt för nationaliseringsprojektet. Skillnaden är att den etiska miljöns gemensamma måttstock inte längre skall innehålla fosterländskhetens normer och trosföreställningar, utan i stället de värderingar som "vi" i dag anser avgörande för ett gott samhälle: klimatmedvetenhet, respekt för vetenskap, demokrati, antirasism, antinationalism.
Sörlin anser därför att bildning är en process där man lär sig "veta tillsammans", vilket avser att bildning är den kunskap som blivit införlivad i vår etiska miljö och därmed utgör referensramen för alla våra omdömen. Utan denna gemensamma referensram hotar fenomen som alternativa fakta, populism och klimatförnekelse.
Vad göra med outsiders?
Värderingarna som Sörlin föreslår är det inget fel på. Ändå oroar en oställd fråga: Vem är det som granskar oss då vi vet tillsammans? Och hur är det med det offentliga samtalets outsiders till exempel i klimatfrågan? Det finns en hel del insändarskribenter i våra dagstidningar och röster i sociala medier som inte håller med om IPCC:s slutsatser, men förbättras vår dialog med dessa outsiders om vi hänvisar till vad den goda etiska miljöns standarder stipulerar?
Och vem drar gränsen för den oenighet som berikar snarare än stjälper det offentliga samtalet? Vi behöver inte ett bildningsbegrepp färdigförpackat med vissa värderingar. Inte för att det är något fel på de föreslagna värderingarna, utan för att begreppet bara blir ytterligare ett slagträ vars kraft enbart de redan övertygade tror på.
Vår splittring
Vissa ser i dag nostalgiskt tillbaka på nationalstatens glansdagar då ett relativt homogent offentligt samtal byggdes upp av hegemoniska tv-kanaler, tidningar, radioprogram och allmänbildande, jämlika skolor.
Den nostalgiska bilden kontrasteras mot en samtid av massmedial splittring, nätets filterbubblor och utbildningssystemets specialisering. Dessa bilder delar dock samma organiska form: även i splittringen vet vi tillsammans, men bara i mindre omfattande gemenskaper. Lösningen kan tänkas vara att, likt den tidigare folkbildningen som enade folket, skapa en bred kunskapsgemenskap som upprätthålls av att vi återigen tillsammans känner till ramarna för de stora ödesfrågorna för samhället.
Men tänk om vår splittring inte beror på att vi vet för lite tillsammans, utan snarare på att vi vet tillsammans? Verklig dialog förutsätter självkritik – att jag är redo att granska mina egna ståndpunkter i relation till en annans argument – men idén om att veta tillsammans gör att möjligheten till kritik blir beroende av gemenskapens uppbackning. Det här följer av att redan innan samtalet ens börjat har gränserna för det som anses försvarbart eller förkastligt dragits upp – allt det "vi" vet tillsammans. En kritisk utsaga riktad till mig förvandlas därigenom till en attack mot "oss" – ett arrogant brott mot det "alla" förnuftiga människor anser om saken. Med andra ord, att veta tillsammans omöjliggör mötet mellan ett jag och ett du – en form av dialog där vi på ett öppet sätt kan ta till oss vad som finns av värde i den andres argument.
Dialogens möjlighet
Ingen kunskap eller värdering, hur viktig eller vacker den än må vara, borde omfattas på samma sätt som en fosterländsk myt. Orsaken är att vårt förhållningssätt till kunskap och värderingar då förhårdnar till en tankegemenskap, och sådana gemenskaper kommer alltid att förringa värdet av människorna utanför.
Och om historien borde ha lärt oss någonting är det att även den kunskap som ansetts mest viktig, och de värderingar som ansetts de allra vackraste, kan användas för ett fruktansvärt förtryck.
Idén om en öppen dialog kan framstå som naiv i relation till den redan existerande polariseringen och det förhärdade diskussionsklimatet. Vad är det för vits med försök till dialog med dem som vi, med rätta, ser undergräver demokratin och det offentliga samtalet med hets och "alternativa fakta"?
Det organiska bildningsidealet ger här ett klart svar: det är ingen vits! I stället kan vi bara patrullera gränsen för var de acceptabla och försvarbara åsikterna går, bygga upp en kraftig mur kring vår etiska miljö. En mur som i sig vittnar om resignationen över att man inte längre tror på den öppna dialogens möjlighet.
Men argumentet för öppen dialog är inte instrumentellt – att det kommer att fungera – utan principiellt: öppen dialog är demokratins enda hopp för överlevnad. Med öppen dialog menas förstås inte att allt flyter, utan att värderingar försvaras på övertygande sätt enbart genom benhård ärlighet i sak, och inte genom hänvisningar till vad (man anser att) varje bildad människa vet och bör veta.
Bildning – och självkritik
Vi måste ge upp drömmen om en återgång till folkbildningens organiska samhällsfostran. Som många historiker visat var den fostran ingen dröm för alla, och dess återkomst i informationssamhället riskerar enbart förstärka den splittring och polarisering som redan finns. Det som behövs är i stället ett bildningsbegrepp som å ena sidan främjar öppen dialog och å andra sidan sammanbinder bildning med frågan om självkritik.
Jonas Ahlskog