Demokratin behöver bildade medborgare - – men vad är det egentligen vi behöver kunna?
Diskussionen om bildning som ett demokratiskt fundament har blivit allt mer aktuell på senare år. Fram träder en klyfta mellan den sorts bildning som ett demokratiskt samhälle behöver och den sorts bildning som människor och näringsliv efterfrågar.
"Mer och mer har bildningen blivit en ödesfråga för samhällena", skriver Sverker Sörlin i sin uppmärksammade bok Till bildningens försvar (2019). I Sverige bekräftas hans bedömning inte minst av den stora mängd essäer, debattinlägg och böcker som adresserat bildningsfrågor åtminstone de senaste femton åren. Svenska Dagbladet allena listar inte färre än 45 aktuella artiklar under kategorin "bildningsdebatten", och diskussionen är inte begränsad enbart till dagspressen. Frågor om bildningens väsen och roll behandlas i allt från tankesmedjornas seminarier till kändisarnas tv-soffor på bästa sändningstid.
Som historikern Ida Östenberg skriver i sin recension av Sörlins bok: "Bildning är i ropet. Det är bildning i bokmässans montrar, bildning i skrift, bildning på allas läppar."
Oenighet om vad bildning är
Det är numera något av en plikt för självrespekterande svenska akademiker inom samhälls- och kulturvetenskaperna att ge ut böcker som tar sig an frågor om bildningens relation till samtidens stora frågor. Därigenom har diskussionen fördjupats genom bidrag från kända namn bland universitetens humanvetare, som Sven-Eric Liedman, Jonna Bornemark, Donald Broady, Bernt Gustavsson, Sharon Rider, Bengt Kristensson Uggla och Anders Burman, bara för att nämna några.
Bildningsdebatten har även, vilket inte alltid är fallet i vårt västra grannland, livnärts av den sorts oenighet som utgör livsluften för alla kritiska och konstruktiva samhällsdiskussioner. Deltagarna är långt ifrån överens om vad bildning skall betyda i dag, men det finns en brokig samstämmighet om att diskussionen om bildning träffar de avgörande samhällsfrågorna just nu.
Under bildningsdebattens tak ryms därför såväl författaren Aase Bergs avfärdande av bildningsidealet som en borgerligt patriarkal kod av utantillkunskap, som Sverker Sörlins lovprisande av bildningen som medborgarsamhällets ovärderliga skatt.
Något håller på att gå sönder
Vad är skälen till bildningsfrågans breda återkomst i Sverige?
Delvis kan intresset för bildning förklaras av att utbildning och skolan sedan länge utgjort politiska slagfält i den svenska debatten, och bildningsfrågan knyts lätt samman med diskussionerna om landets svajande Pisaresultat.
Kopplingen till skoldebatten ger däremot inte hela svaret. För under senare år har debatten utvecklats till att omfatta problem bortom reformen av skolsystemet, nämligen bildningens roll för det demokratiska samhällets fortlevnad. Den här vändningen i bildningsdebatten, där Sörlin är framträdande, svarar direkt mot en snabbt tilltagande politisk, social och ekonomisk polariseringen och uppkomsten av auktoritär populism – en storskalig process som drabbat inte enbart Sverige utan hela västvärlden i kölvattnet av finanskrisen 2008.
Som ett ödesmättat startskott för den nya bildningsutmaningen i svensk kontext återges inte sällan ett uttalande av Håkan Juholt från 2011. Vid starten för sin korta karriär som Socialdemokraternas ordförande bekände han sig till en omvärldsbeskrivning som fått allt mera gehör: "Jag känner – och jag tror det är en känsla som väldigt många delar – att någonting håller på att gå sönder i vårt samhälle."
Retoriken om ett söndrigt samhälle har därefter blivit allt vanligare och striden om bildning är samtidigt en strid om själva problemformuleringen gällande splittringens karaktär, inklusive frågan om splittringen ens existerar. Att hävda bildningens roll – uttryckt som respekt för vetenskap, kunskap och fördjupad förståelse – utgör en direkt motkraft till populismens monokausala världsbild där "invandringen" eller "eliten" står som förklaring till all världens elände.
Den breda uppslutningen i försvaret av bildning bland svenska debattörer kan i sin tur förklaras av att många upplever ärendet som skrämmande brådskande. Vilket inte är förvånande: inom många populistiska rörelser pågår i dag ett ständigt, strategiskt arbete för att bryta ner tilliten till medier, rättsväsendet, expertmyndigheter och vetenskaplig forskning.
Demokrati och vetenskap
Frågornas djup förstås bäst genom att se försvaret av bildning som ett försvar av demokratins förutsättningar. Demokrati är inte förenligt med rasism eller anti-vetenskap. Demokratiskt beslutsfattande bygger på fritt och öppet utbyte av idéer mellan jämställda medborgare. Rasism däremot inbegriper den motsatta idén: att varje persons uttalande reduceras till ett uttryck för personens sort.
Vetenskapliga metoder hör också ihop med demokrati. Sambandet beror på att vetenskapliga metoder delar samma idé om det fria och öppna utbytet av idéer som definierar demokratin. Vetenskapens "auktoritet" härrör inte från enskilda, geniala forskares ovedersägliga utsagor, utan från vetenskapernas öppna och kritiska prövning för att avgöra vilka påståenden eller hypoteser som backas av upp av de mest hållbara resonemangen.
Att förneka resultaten av vetenskapens kritiska prövning är en antidemokratisk handling, eftersom vi då samtidigt förnekar själva den metodologiska grundidén om att genom en kritisk och öppen diskussion nå kunskap. Att ifrågasätta rådande synsätt hör till vetenskapens kännetecken, men den som enbart förnekar kritiskt prövade resultat ställer sig utanför vetenskapernas demokratiska anda helt och hållet.
Bildning som demokratins försvar
Ytterst sett handlar den senaste svenska debatten om att utarbeta en idé om bildning som är anpassad till samtidens utmaningar – ett bildningsbegrepp som tar hoten mot demokratin, den eskalerande klimat- och miljökrisen och den ökande rasismen på största allvar. Det här vittnar om en värdefull insikt om demokratins ofrånkomliga behov av bildning. Insikten ifråga öppnar sig kanske bäst genom att kontrastera "behov" (av bildning) mot en annan term, nämligen samhällets "efterfrågan" (på bildning).
Om vi talar om bildning i termer av vilken bildning som efterfrågas, bestäms bildningens innehåll å ena sidan av folkets ackumulerade intressen och önskningar, och å andra sidan av vad beslutsfattarna anser nyttigt för landets konkurrenskraft.
En efterfrågestyrd bildning är inte heller att förringa, utan värdefull och avgörande för ett fungerande samhälle; den etiska och existentiellt viktiga fria bildningen behövs för att man ska kunna växa som människa enligt egna val, och arbetskraften måste ständigt (ut)bildas enligt tidens krav.
Beroende på efterfrågan ordnar den fria bildningen kurser i allt från aktiesparande till mindfulness, och beroende på globala trender planerar staten flera utbildningar i datateknik i stället för juridik.
Men "efterfrågan" är en ekonomisk, värdeneutral term som bestäms av kundens betalningsvilja. Om bildningen definieras av efterfrågan är dess innehåll alltid utbytbart i enlighet med vad folket eller marknaden just nu råkar önska sig.
Att som en motvikt tala om behovet av bildning inbegriper dock ett normativt anspråk: vi säger att dessa kunskaper, värderingar och begrepp är nödvändiga för att ett demokratiskt samhälle skall existera. Utan den moraliska idén om allas lika värde, utan begrepp som demokrati och gemensamt ansvar, utan tillit till vetenskapliga metoder och institutioner så finns inte heller något demokratiskt samhälle. Detta behov av bildning bestäms inte av efterfrågan, utan ingår i själva idén om vad en demokrati är för något.
Behov och efterfrågan är alltså två väsensskilda sätt att förstå bildningens ändamål, vilket inte minst visas i vår oro över att efterfrågan tycks bli allt mindre på den sorts bildning som demokratin behöver allra mest.
Bildning i nationalstaten
En annan gryende insikt i den svenska debatten är att bildningsarbetet i dag, vad man än må tycka om saken, måste förhålla sig till en post-global samtid. För inte så länge sedan talades det ofta om hur nationalstaten kommer att ersättas med nätverkssamhället, om hur urbanisering och migration leder till lokala (stads)medborgarskap som säkrar mänskliga rättigheter genom starka globala institutioner, om hur länderna blir regioner inom större överstatliga gemenskaper. En progressiv del av tankeströmningen var det tidiga 2000-talets globala rättviserörelse – en folkrörelsekamp mot globala finansorganisationer som riggade spelreglerna till multinationella företags fördel. Talande för rörelsens inflytande är att Arbetarnas bildningsförbund i Sverige vid tiden till och med övertog World Social Forums motto: "En annan värld är möjlig".
Som Sörlin visar i sin aktuella bok är dock samtidens hot mot demokratin väsentligen nationellt situerade och drivna av ideologier om nationell enighet. Följaktligen måste bildningsarbetet också verka nationellt genom att till fullo använda kapaciteten i de kunskapsuppehållande institutioner som nationalstaten format.
Sörlin talar därför om bredare samarbete för demokratifrämjande mellan universiteten, medierna och den fria bildningens institutioner. Det här betyder förstås inte att man måste ge upp tanken om en global demokrati. Snarare handlar det om att drömmen om det övernationella medborgarsamhället inte kan rädda oss, och att vi därför inte kan överlämna tolkningsföreträdet om "folket" och dess bildning till antidemokratiska krafter.
Diskussionen saknas i Finland
Hur ser debatten om bildningens betydelse för demokratin ut i Finland?
Avses den breda bildningsdebatt som Sverige uppvisar blir svaret kort: den finns helt enkelt inte. Detta trots att Finland hade ett liknande Håkan Juholt-ögonblick i president Sauli Niinistös nyårstal 2020 om samhällets splittring och diskussionsklimatets förfall.
I Finland finns å ena sidan en tilltagande fältspecifik diskussion om den fria bildningens betydelse för demokratin, exempelvis boken Vapaa sivistystyö: eilen, tänään ja huomenna(2019), utgiven av paraplyorganisationen Fritt Bildningsarbete, som levererar en metaanalys och vision av forskare och aktörer inom fältet gällande den fria bildningens roll för demokratifrämjande.
På finlandssvenskt håll har framför allt Bildningsalliansen aktivt behandlat bildningsarbetets nya utmaningar genom poddsamtal och framtidshubbar. Likaså finns gryende diskussion om universitetens tredje uppgift som demokratiarbete, exempelvis Sari Kivistös och Sami Pihlströms bok Sivistyksen puolustus (2018), och om bildningsidéns relevans för en hållbar framtid i Maria Joutsenvirtas och Arto O. Salonens Sivistys vaurautena (2020). Å andra sidan har frågor om bildning också tematiserats mera inom kultur- och facktidskrifter för humaniora under senare år. Dessa forum motsvarar dessvärre inte den breda bildningsdebatten i Sverige.
Bristen på en bred bildningsdiskussion i Finland är ett faktum som påpekas även av statsmakten genom Jubileumsfonden Sitras nya projekt Bildning+ som startade 2020. Projektet efterlyser en bredare bildningsdiskussion för att skapa en uppdaterad idé om bildning som svarar mot samtidens utmaningar. På finlandssvenskt håll lanserar Svenska folkskolans vänner i höst projektet Bildningskraft för att lyfta diskussion om bildningens betydelser i Svenskfinland.
Sveriges breda bildningsdebatt är ett föredöme för den sorts diskussion som även borde föras hos oss. Att diskussionen måste vara bred har heller inte enbart med räckvidden att göra, utan beror på själva ämnet som diskuteras. Eftersom bildningens innehåll inte längre legitimt kan bestämmas uppifrån, så måste bildningens idé och innehåll bestämmas horisontellt – tillsammans i en öppen, demokratisk och bred diskussion.
I den här seriens följande två texter granskas en avgörande fråga för samtidens bildningsdiskussion: vilket sorts bildningsbegrepp är relevant för demokratifrämjande i dag?
Jonas Ahlskog