I denna text försöker jag erbjuda kritiska och dialogiska synvinklar till ett välbekant tema: Hur växa till en världsmedborgare? Temat hör tätt ihop med alla former av fredsfostran från det personliga till det planetära. Samtidigt bör man kritiskt fråga: Är världsmedborgarskap en kolonial konstruktion, bara en idealistisk pedagogisk och politisk dröm från det globala Väst och Nord?
Professor Kristiina Brunila[2] skriver i den finska Globaalikasvatus-bloggen: ”Målsättningarna för fostran och utbildning har blivit snävare liksom deras människosyn.(min övers.)” Jag är av samma åsikt som Brunila om att en blind utbildningstro skymmer problemen i förverkligandet av jämlikhet och likvärdighet i skolornas och andra läroinrättningars vardag.
Enligt Bildningsöversikten från 2023[3] finns det allt större klyftor bland elevers och studerandes läskunnighet, inlärningsresultat och kompetens i Finland, en polariserande utvecklingstrend som väcker oro. Läskunnighet är ju en basfärdighet som hem, skola och livslångt lärande borde fixa. Samtidigt är bilden mer komplex genom den globala digitaliseringen, som koloniserar våra sinnen redan i ung ålder.
Världsmedborgarskap idag handlar om mångläskunnighet, universella värden såsom mänskliga rättigheter – och om närvaro:
”När vi ser djupt, djupare i vårt inre, finner vi där en uppriktig vilja att fungera för andra människors bästa. Och ändå överraskar vi oss själva gång på gång genom att driva enbart vår egennytta.”[4]
Denna zazen-visdom innehåller en paradox – människans välvilja, skenhelighet och önsketänkande gör oss ännu inte till världsmedborgare, eftersom vi styrs av våra egna egocentriska begär och ser världen genom våra egna färgade linser. Världsmedborgare blir vi först då vi genomskådar begären och låter våra rastlösa tankar landa och uttömmas till ren närvaro.
Närvaro är samvaro: jag andas samma syre som alla andra levande varelser, jag observerar det som sker i världen utan att döma, utan förbehåll och överlägsenhet, som en del av det planetära livets väv. Världen kan då betraktas genom en tom spegel, där mitt ego inte står i vägen.[5]
En annan röst ropar: vilket uttråkande prat om rofyllda sinnen! Den här passiva livsattityden är verkligen provocerande. Jag vill vara en aktivist som förbättrar världen – rättvisan förverkligas inte utan kamp för det goda! Stå upp och ut på barrikaderna!
Och visst, aktivismen har fått nya prefix i det engelska språket, där man bland annat talar om enactivism (environmental activism) i form av miljöengagemang och artivism (art activism) som aktivism genom konstnärliga uttrycksformer. Passivitet och aktivitet är ändå inte varandras motsatser, snarare ett gemensamt spänningsfält av närvaro och engagemang.
Idag blandar vi engagemang med klickaktivism, som lätt börjar dras mot beroendeframkallande swajpande begär. Zazen-mästaren genomskådar: ”…våra begär har idag fler måltavlor än någonsin tidigare. Flödet av stimuli är konstant, eftersom vår kunskapstörst ständigt behöver nya objekt för att bli tillfredsställt. Denna ’kunskapstörst’ kallar vi sedan bildning eller andlig utveckling utan att alls reflektera över åt vilket håll vi på riktigt utvecklas.”[6]
Ett exempel på spänningfältet mellan passiv och aktiv närvaro är frågan om civil olydnad. Om man utgår från Gandhis icke-våldsfilosofi och etik kan man se en progression där passivitet i början definierades som ”passivt motstånd” med nära samband med ”pacifism”, som ju per definition inte innebär ett lamslaget, domesticerat tillstånd, utan snarare en rörelse från milda till mer extrema aktionsformer. I Gandhis Satyagraha[7]-begrepp finns en rörlighet och dynamik som inkluderar milda aktionsformer (förhandlingar och lagliga demonstrationer) till lite starkare aktioner (strejker och bojkotter) och ännu grövre civila handlingar på båda sidor om lagligheten (civil olydnad, parallella styren).[8]
En viktig randanmärkning gällande civil olydnad är den aktuella samhällskontexten – inom autoritära länder begränsas det civila handlingsutrymmet redan i sina mildaste former, medan demokratier i allmänhet tillåter större frihetsgrader.
Koranbränningar och hängda Erdogan-dockor i Sverige visar hur eldfängt och minerat spänningsfältet är även i en nordisk säkerhetspolitisk kontext - och den kontexten behöver med nödvändighet utvidgas då lokala aktioner blir globalt virala i realtid. Passiv och aktiv närvaro gäller alltså inte bara enskilda medborgare i en enskild stat, utan berör i högsta grad alla medborgare på vår planet, då varje aktion utspelar sig på en världsvid medial scen.
Inom fostran och utbildning har vi varit vana att starta från studerandes kognitiva behov - kunskap och förståelse – samtidigt som vi glömmer bort de segregerande mekanismerna i könsidentiteter och etnicitet, vilket Kristiina Brunila påminner oss om i sin kritiska bloggtext. Till detta kunde man tillägga de emotionella sentimenten som ofta förstärker klyftorna – förutom om man lyckas väcka empatiskt engagemang i de praktiska pedagogiska tillämpningarna. Den mest centrala frågan är: Hur kan vi förstärka empatin genom fostran till världsmedborgarskap? Eller borde vi avkolonisera talet om världsmedborgarskap som en förtryckande och föråldrad kolonial konstruktion?
[1] Texten är en bearbetad version av min artikel i Fredsposten nr 1-2023, sid. 10-13.
[2] https://globaalikasvatus.fi/blogit-ja-artikkelit/blogit/kasvatus-ja-koulutus-historiallisesti-merkittavassa-yhteiskunnallisessa-muutoksessa/
[3] https://okm.fi/julkaisu?pubid=URN:ISBN:978-952-263-744-4
[4] Zazen-mästaren Sawaki Kôdô: Yhtä tyhjän kanssa. Basam Books (2016), s. 131. Övers. Miika Osamitsu. Citat övers. till svenska Björn Wallén.
[5] Läs mer om metoden i Janwillem van de Wetering. (1999): The empty mirror. New York: Thomas Dunne Books. St. Mertin‟s Griffin.
[6] Sawaki Kôdô, sid. 131.
[7] Gandhis begrepp Satyagraha betyder ”att hålla fast vid sanningen” och är ett samlingsbegrepp för icke-våldsmotstånd. Wikipedia.
[8] Arne Naess: Gandhi. Natur och Kultur (2000), sid. 94-95. Övers. Mona C. Karlsson.