Hur blir man en förebild för fred och frid? Fredsfostran sker i vardagliga relationer där det mesta händer bakom fasaderna och historieskrivningens biografiska berättelser.
I en artikel i tidskriften Astra Nova skrev jag om skillnaden mellan förebilder och idoler så här: ”'Förebild' betyder föredöme, modell, mönster, ideal. Jag har en hemlagad definition: en modellerad prototyp av en som gått före. Jag knådar fram mina husgudar som vore de av lera. Samtidigt är det svårt att göra skulpturer av sinnebilder - förebilder finns enbart i den mån de inkarneras i mitt liv. De levs fram, de är något översinnligt som tar sin boning i mig. // Jag tror att vår tid har sammanblandat 'förebild' och 'idol' ; idoler dyrkar man på distans och imiterar på ett ytplan, medan förebilden kommer mycket närmare än så, inpå skinnet.”[2]
Krig och förödelse har ofta övermakten. Också fredstanken kan dö, men den uppstår igen. Kanske därför framstår förebildernas budskap som så tidlöst, litet nog för en enda människa och stort nog för en enda mänsklighet. Här kommer en kort lista på personer som inspirerat andra som fredsmäklare, lärare och förebilder även i folkbildande verksamheter:
Vad har de att säga dagens människa som hotas av cynismens och likgiltighetens förbannelse?
Gemensamt för personerna är att de haft en personlig integritet som integrerar yttre samhällsfred och inre sinnesfrid, vilket gjort dem till förebilder och fredsprofiler för andra.
Mahatma Gandhi har skrivit en fascinerande självbiografi, som han kallar “mina experiment med sanningen.” Hela hans tankevärld genomsyras av resonemang som är experiment i den meningen att de är organiska delar, faser i den oavslutade process som kallas för livet. Och bara den som vågar experimentera, kan komma på nya tankar, innovationer, infallsvinklar på det redan kända. Gandhis experiment har en kärna, nämligen etiken. Den blir en språngbräda när man med facit i hand betraktar Gandhis liv och gärning.
Mahatma Gandhi föddes i Indien den 2 oktober 1869, och levde under det brittiska kolonialväldet. När Gandhi studerade juridik i England fascinerades han över Bergspredikan och bekantade sig med kristendomen där. De erfarenheterna har lämnat spår i hans tankar om icke-våldet som fredens metod.
Under en resa i Sydafrika fick Gandhi handgripligen erfara hur det är att leva som en föraktad indier i ett arrogant land. Han vägrades tillträde till frisören, och fick inte åka tåg i samma vagn som vita. Efter att själv råkar ut för en rad förödmjukelser beslöt Gandhi att stanna i Sydafrika och kämpa för de svartas rättigheter. Hans juridiska kunskaper från England kom väl till pass; dessutom utarbetade han en egen strategi som gick ut på att möta aggressionerna med civil olydnad och disciplinerat passivt motstånd. Samma metod använde Gandhi framgångsrikt när han ledde den indiska motståndsrörelse som sedermera ledde till Indiens självständighet.
Vad kan vi lära oss av Gandhi? Att med stoiskt lugn möta alla former av provokationer? Jag skulle vilja starta från en annan punkt: Kräv inte mer av andra än du kräver av dig själv.
Gandhi är ett utmärkt exempel på en människa som utvecklat en inre disciplin och integritet som bildar en sköld mot hatets giftiga pilar. Det är kanske inte populärt att tala om vikten av disciplin och stränghet gentemot sig själv, men jag tror att vi där kan finna en nyckel till varför Gandhi kunde bokstavligen rida ur stormen i verkligt konfliktladdade situationer.
Var finns dessa ledare idag, med samma moraliska ryggrad och okuvliga civilkurage?
Det har det gått över 20 år sedan de tragiska attackerna mot World Trade Trade Center och övriga mål i USA. Bilderna av störtande civila flygplan som dyker in i skyskraporna har för alltid etsat sig fast på våra näthinnor.
Den svenska FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld gick ett liknande öde till mötes då hans flygplan störtade över djunglarna i Kongo den 18 september år 1961. Parallellen blir inte mindre av att hans efterlämnade dagboksanteckningar, publicerade i boken Vägmärken, pejlar in stämningar och refektioner som kan ge oss tröst och tankegods i dagens globaliserade och nypolariserade värld.[3]
Vi kommer främst ihåg Dag Hammarskjöld i egenskap av FN:s generalsekreterare. Hans resoluta diplomati, förankrad i stark pliktkänsla, seg envishet och intellektuell klarsyn ledde fort till resultat inom världorganisationen. Samtidigt gjorde den hektiska livsstilen att Dags anteckningar blev en allt viktigare säkerhetsventil för honom, vid sidan av andlig läsning, speciellt Tomas a Kempis De imitatione Christi (Om Kristi efterföljelse), en klassiker från 1400-talet.
Lärjungaskap och självuppoffring blev två dominerande motiv i Dag Hammarskjölds livsgärning.
Hans anteckningar i Vägmärken är på en gång djupt personliga och djupt allmängiltiga. Varje människa lever under speciella livsvillkor under den levnadstid som är just hennes, på de platser där hon bor. Ändå finns det något som förenar oss i grunden, ungefär så som den svenska poeten Gunnar Ekelöf uttryckt att det som är botten i dig är botten även i mig.
Hungern var en drivkraft för Hammarskjöld, en sorts andlig hemort som flyttade med honom på alla hans resor kors och tvärs över jordklotet. Hunger efter gemenskap i en personlig ensamhetskamp mitt i folkvimlet, hunger efter rättfärdighet mitt i de politiska konflikthärdar som skakade världen under det kalla kriget.
Dag identifierade sig med tanken att ansvar kräver mod, beslutsamhet och – offer. Vad såg han framför sig på vägen till fred? Ett nytt hotande tredje världskrig? Eller ett tindrande tusenårsrike?
Egentligen är Hammarskjölds idévärld klarsynt och illusionslös. Liksom hos Gandhi går Hammarskjöld från det personliga till det “politiska”; varje ögonblick är ett val då du bland stundens tusentals möjligheter väljer det som står dig själv närmast, som är dig själv.
Den innersta fattigdomen, bristen, längtan är ett kärl som väntar på att fyllas. När varje människa bejakar sin kallelseväg och vågar älska - sig själv – då förmår hon också älska sin medvandrare.
Dag Hammarskjöld visar med önskvärd tydlighet att vägen till fred inte börjar i högljudda proklamationer, utan i att människan troget lyssnar inåt och träget arbetar utåt.
Fiender finns inte – det finns bara människor. (Helena Kekkonen)
Helena Kekkonen är en finsk pionjär inom fredsfostran som förtjänar att lyftas fram även inom Norden och globalt. Hon var aktiv under efterkrigstiden efter andra världskriget, och byggde upp Finlands rykte som nationell och internationell aktör inom freds- och utvecklingsarbete, fostran och folkbildning genom vida nätverk.
Intressant nog var Helena Kekkonen inte pedagog till utbildningen: Hon blev diplomingenjör från Tekniska högskolan, licensiat och senare hedersdoktor (2007) utgående från sina starka meriter. Trots en lovande forskarkarriär valde hon utbildningen och folkbildningen, med start som ”den revolutionära rektorn” vid Laboratorieskolan i Helsingfors, helt i enlighet med 1960-talets radikala tidsanda. Hon ville bland annat slopa vitsorden, den hårda konkurrensmentaliteten mellan studerande och i stället poängtera den sociala interaktionen.
Från Laboratorieskolan kände Kekkonen kallelsen att starta med undervisning för fångar i fängelset i Sörnäs. Där tillämpade som en av de första i Finland Paulo Freires progressiva och frigörande pedagogik i fängelsemiljöerna under tidigt 1970-tal. Förutom naturvetenskap började hon leda studiecirklar i kulturella och samhälleliga ämnen med Freires pedagogik för ögonen, vilket ledde till konkreta positiva resultat hos fångarna:
”Studiecirklarna i fängelset blev till Kekkonens förvåning en framgång – helt enligt Freires beskrivningar. Det likvärdiga samtalet, som är ryggraden i Freires undervisning, stärkte fångarnas självkänsla och utvecklade samtidigt deras samhälleliga medvetenhet. De inspirerades av litteratur och konst, hittade den egna rösten och de egna kreativa uttrycken. De lärde sig att bakgrunden till de personliga problemen och tragedierna ofta var samhälleliga missförhållanden, som förpassade människor med tvång in i livets sprickor. De började betrakta den egna livshistorien och det omgivande samhället med ny kritisk medvetenhet.”[4]
Helena Kekkonen jobbade som generalsekreterare för den finska folkbildningens samråd -Samverkande Bildningsorganisationerna (SBO, på finska VSY)[5] under åren 1976-1984. Vid denna ”det kalla krigets tid” genomgick den finska folkbildningen en period av fokus på fredsfostran och internationalisering. Det fanns politisk vilja i Finland att satsa på utvecklingssamarbete i tredje världens nyligen frigjorda kolonier, inte minst i Afrika. I Finland startade Kekkonen bl.a. kampanjen Isolera Sydafrika mot apartheid för att frige Nelson Mandela.
Kekkonen utvecklade snabbt personliga globala nätverk inom vuxenfostran, som Unesco först kallade ”lifelong education” och senare livslångt lärande (lifelong learning). En av hennes käpphästar blev de internationella Meeting in Finland – seminarierna som samlade vuxenutbildare från hela världen till Finland. Här samarbetade SBO med ICAE (International Council for Adult Education), den globala organisationen för vuxenutbildning, som hade grundats år 1974 och erbjöd goda möjligheterför Kekkonen till internationellt nätverkande och gemensamma projekt.
SBO var aktivt med på många fronter som medlare mellan väst och öst – västerut i Europa genom den europeiska organisationen för vuxenutbildning EBAE (senare EAEA) och österut genom sovjetiska bildningsorganisationen Znanje (kunskap, förnuft). Znanje finns fortfarande i dagens Ryssland, och genomsyras av Putins krigiska nationalism – där har bildningskapitalet försvunnit.
Helena Kekkonen fick ett internationellt genombrott när hon tilldelades som första person i världen Unescos pris för fredsfostran i Paris år 1981. Följande år höll hon 182 föredrag om fredsfostran, och det internationella samarbetet fick än mer luft under vingarna. År 1982 tilldelades hon den sovjetiska vuxenutbildningens förtjänsttecken i guld. Då levde vi ännu i finlandiseringens guldålder, då Finland och folkbildningens SBO uppfattades som en neutral samarbetspart mellan Öst och Väst, Syd och Nord.
Vilket avtryck gjorde Helena Kekkonen genom sina insatser för fredsfostran och folkbildning? Här kommer en sk. shortlist med några viktiga punkter:
Martin Luther King Jr blev känd för den större allmänheten när han som 26-årig baptistpastor år 1955 ledde en protestbojkott mot ett bussbolag som diskriminerade svarta genom att behandla dem som andra klassens medborgare. De svarta passagerarna tvingades tränga sig längst bak i bussen även om det framme fanns lediga platser, som var reserverade enbart för vita – och här var det den modiga medborgaraktivisten Rosa Parks som visade vägen.
Rosa Parks hade studerat på Highlander Folk School i Tennessee, en amerikansk folkhögskola som influerats av de danska folkhögskolornas idévärld börjande från N.F.S. Grundtvig. Där betonades vikten av demokratisk medborgarbildning och levande samverkan mellan likvärdiga medborgare.
Även Martin Luther King Jr hade studerat vid Highlander Folk School i Tennessee.[7]
Rosa Parks hade mod nog att sätta sig på de vitas plats längst fram i bussen 1.12.1955, vilket väckte ett ramaskri bland dem som upprätthöll den rasistiska segregrationspolitiken i svart-vita USA.
Aktionen var upptakten till en bred medborgarrörelse för allas lika rättigheter, oberoende av social bakgrund, hudfärg eller religion. En slutsats kan dras här: folkbildningen har en stor potential att fostra medvetna och modiga medborgare som gör skillnad.
Under studietiden blev Martin Luther King påverkad av Mahatma Gandhis icke-våldslära och den etik som Gandhi lyfte fram. Efter ett besök i Indien år 1959, då han träffade statsministern Nehru, Gandhis dotter Indira Gandhi och flera av Gandhis elever, skrev Martins fru Coretta Scott King i sin biografi: ”Martin återvände från Indien som en ännu mer hängiven supporter till Gandhis icke-våld och enkla livsstil. Han funderade hela tiden på hur detta kunde tillämpas i Amerika.”[8]
För King blev det naturligt att koppla ihop etiken med behovet av omfattande sociala reformer i det kalla krigets Amerika. Medborgarrörelsen växte i styrka under 1960-talet och King fick Nobels fredspris år 1964, men även han fick sätta livet till den 4 april 1968. Med facit på hand utrotades inte de rasistiska rötterna i USA, som under hela 2000-talet drabbats av eskalerande polariserat politiskt klimat, polisvåld och kulturell backlash, senast med en trumpen galjonsfigur.
Vad kan vi trots allt lära oss av Rosa Parks aktivism och Martin Luther Kings budskap till vår egen tid?
Parks aktivism och Kings reformism skapade en ny, patriotisk berättelse för Amerikas ideal; ett narrativ som var både fosterländskt och kosmopolitiskt på en gång. Men framförallt ville de båda omsätta idealen i praktiken; en tro utan gärningar är död, en övertygelse utan sociala konsekvenser är bara privat önsketänkande.
Enligt King kan en sann fred inte uppnås enbart genom frånvaron av konflikter, utan genom närvaron av rättvisa. Här gör han sig till tolk för ett profetiskt seende, som inte ser freden som ett avlägset mål, utan som ett medel, ett verktyg för social rättvisa. Detta förutsätter vad King kallar för en mental och andlig omvärdering, en perspektivförändring hos oss människor speciellt i tider av grymma våldshandlingar och andra former av ondska i vår värld.
Parks och King uppmanar oss att välja mellan våldsamma krigshandlingar eller fredlig samexistens, mellan kaos och kommunitet. Det finns ingen gråzon; vi måste välja, i alla situationer.
Medan jag tänker på Rosa Parks sitter två små somaliska barn med sin mor bredvid mig på bänken i bussen. Här får de sitta längst fram i bussen om de vill – ändå gör jag observationen att få vita finländare sätter sig bredvid somalier i allmänna transportmedel.
Barnen vet inte om hur deras framtid skall gestalta sig, i Finland eller någon annanstans i vår krympande värld. De somaliska barnen som är under skolåldern känner kanske inte till Rosa Parks eller Martin Luther King, men de känner av den vardagsrasism som smyger sig in på olika håll också i våra värderingar, attityder, ord och handlingar.
Vi behöver okuvliga visioner om fred, om att rättvisan bara tillfälligt lider nederlag - en ständig utmaning för dig och mig att leva i och leva ut bland våra medmänniskor.
[1] Texten är en bearbetning och utvidgning (Helena Kekkonen) av min text i Fredspostens nummer 3-2022 om Fredsgestalter: Litet nog för en enda människa och stort nog för en enda mänsklighet, sid. 15-18.
[2] Björn Wallén i tidskriften Astra Nova (81-1999), sid. 22-24. texten På en andedräkts avstånd – tio fragmentariska bilder.
[3] Dag Hammarskjöld: Vägmärken (1963) Albert Bonniers Förlag.
[4] Citat av forskarna vid Tammerfors universitet, Juha Suoranta och Tuukka Tomperi, i texten Suomen ensimmäinen aktiivi freireläinen(Finlands första Freireaktivist) i Tuija Vihavainen och Hanna Niittymäki (red.): Rauhan silta kantaa. Helena Kekkonen 1926-2014. (Fredens bro bär). Rauhankasvatusinstituutti (Institutet för fredsfostran, 2015), sid. 135-140.
[5] Se Timo Mikkilä: Paperitiikeri vai todellinen vaikuttaja? Vapaan sivistystyön yhteisjärjestö 1969-2009. (2012) Kansanvalistusseura.
[6] Uppgifter hämtade från Timo Mikkiläs bok (2012) och minnesboken över Helena Kekkonen: Tuija Vihavainen och Hanna Niittymäki (red.): Rauhan silta kantaa. Helena Kekkonen 1926-2014. (2015)
[7] Se t.ex. Ove Korsgaard: Strejftog i höjskolenes idéhistorie (2019) FFDs Forlag, sid 81.
[8] Coretta Scott King: Elämäni Martin Luther Kingin rinnalla. (1970) Tammi, sid. 136. Översättning Björn Wallén. Original My Life with Martin Luther King, Jr. (1969) Holt, Rinehart and Winston.