Filosofen Hannah Arendts tankar om våldets natur i boken On Violence kan beskrivas som en klassiker som väl definierar den generation som växte upp efter andra världskrigets grymheter. Här finns många välbekanta ikoniska formuleringar från det kalla krigets retorik, som har bärkraft ännu på 2020-talet, även om man kan hävda att den teknologiska utvecklingen bakom krigsindustrin har nått nya höjder.
Arendt konstaterar i inledningen av boken att krigsteknologins utveckling har överskridit punkten där destruktionsförmågan kan berättigas i en väpnat konflikt. Vi befinner oss i ett apokalyptiskt schackparti mellan globala supermakter, som spelar enligt principen om-någondera-vinner-har-båda-förlorat:
”Spelets ’rationella’ syftemål är att avskräcka från krig, inte att segra, och rustningskapplöpningen som inte längre är en förberedelse för krig kan nu enbart motiveras med att den bästa fredsgarantin är en så stark avskräckningsfaktor som möjligt.”[1]
Författaren analyserar klarsynt hur våldshandlingarnas instrumentella medel-ändamål-logik riskerar att bli korrumperad när den tillämpas på människor – här kan nutidens Rysslands brutala anfallskrig i Ukraina och civilbefolkningens öde i Gaza-konflikten tjäna som flagranta nutida exempel. De båda aktuella krigen bygger på tanken om det rättfärdiga kriget som enbart ses ur den starkare partens synvinkel.
Arendt räknar upp faktorerna bakom krigiska handlingar - slumpen, simulationsprocedurer, regiåtgärder och spelteorier – som inte kan eliminera osäkerheten kring krigets utgång. Något nedslående konstaterar Arendt att ”..det hittills inte dykt upp någon ersättning för kriget som slutlig utslagsfaktor i de internationella relationerna.”
Utgående från Arendts beskrivningar om våldets natur går det att formulera tre pedagogiska tankebanor – lär av tidigare generationers kamp, förstå våldets narrativ och se på konsekvenserna av rättfärdiga krig.
Hannah Arendt beskriver den efterkrigstida generationens reaktioner efter andra världskrigets ohyggliga våldsspiral som kulminerade med atombomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945:
”Vår unga generation är den första som fått växa upp i atombombens skugga. Erfarenheten av det kriminella våldets infiltration i politiken har den fått ärva från föräldragenerationen: i skolor och universitet har den fått läsa om koncentrations- och förintelseläger, om folkmord och tortyr, och om det massdödande av civila som numera är ofrånkomligt i alla moderna militära operationer..// De ungas första reaktion var vämjelse inför varje slag av våld, en nästan självklar anslutning till icke-våldsmetoder och principer.”
Arendt fortsätter sitt resonemang med att denna spontana reaktion skapat framgångar i form av medborgarrättsrörelsen i USA, studentupproren och motståndsrörelsen mot Vietnamkriget. Samtidigt konstaterar hon lakoniskt i slutet av 1960-talet, efter morden på King och Kennedy: ”Men det är ingen hemlighet att förhållandena har förändrats sedan dess, att icke-våldsprincipernas anhängare befinner sig på defensiven.//Det är bara naturligt att den unga generationen lever i en starkare känsla av domedagshotet än de som nått över trettioåren.”
Författaren citerar den amerikanska sociologen C. Wright Mills som skrivit: ”All politik är en kamp om makten; maktens yttersta form är våld.” I den efterkrigstida generationen kunde man ändå i de västliga demokratierna uppleva en stark social motreaktion mot våldet i form av civilsamhällets engagemang i fredsfrågan, mot rasismen i USA, flower power-hippierörelsens protestsånger, ökad fokusering på tredje världen, dess avkolonisering och global miljöförstöring.
Hannah Arendt ger sig i kast med att förklara våldets narrativ genom att koppla ihop våldsbegreppet med ofta förekommande synonymer – makt, styrka, kraft, auktoritet och terror. Här försöker filosofen klargöra begreppens inbördes relationer:
Makt är inte bara en enskild människans handling, utan det handlar om ett samförstånd som skapas av en social grupp.
Styrka är en individuell karaktärsegenskap som blir märkbar i förhållande till andra.
Kraft är en synonym till våld som tvångsmedel, men borde enligt Arendt endast användas strikt terminologiskt i form av krafter frigjorda från fysiska eller sociala fenomen t.ex. naturkrafter.
Auktoritet betyder myndighet och är en beteckning som ofta missbrukas som synonymt till ordet ”auktoritär”, men borde hellre förknippas med personlig auktoritet i relationer och inom institutioner.
Våld är instrumentellt till sin karaktär. Enligt Arendt står det nära styrkan ”eftersom våldets redskap i likhet med andra verktyg konstrueras och brukas i syfte att mångdubbla den naturliga mänskliga styrkan”.
Terror betyder skräckvälde som inte är lika med våld. Terrorn är ”snarare den form av styrelse som utbildas när våldet består efter att ha förintat all makt, och behåller full kontroll.” Enligt Arendt är terrorns effektivitet helt beroende av en upplösning av oppositionsgrupper, en social atomisering.[2]
Under det kalla kriget tidsålder (1945-1991) var världen tudelad genom USA-allierade länder i väst och Sovjetunionens allierade främst i Östeuropa. Då talade man allmänt om den militära upprustningen som en våldsspiral, en terrorbalansmellan väst och öst. Under det kalla krigets istid var de politiska blocken i Europa frusna, samtidigt som man rustade upp sin kärnvapenarsenal på båda sidorna om järnridån. Hannah Arendts bok skall läsas i detta sammanhang som en wake-up-call för civilsamhällets engagemang i fredsfrågan under 1970- och 1980-talen..
Med utgångspunkt i Hannah Arendts tankar om våldets narrativ går det att hänvisa till den kända fredsforskaren Johan Galtungs begrepp personligt våld och strukturellt våld där det personliga våldet direkt är synligt, medan det strukturella våldet är indirekt och systemiskt.[3]
Här kan man tänka att det personliga våldet också kan vara i form av hjärntvätt, mobbning och andra former av psykiskt våld. Det strukturella våldet syns genom konsekvenserna: sociala orättvisor, polarisering, vidgade socioekonomiska klyftor. I dagens värld är den största utmaningen de av människan skapade klimatförändringarna – klimatkrisen är en första rangens fredsfråga.
Teorin om det rättfärdiga kriget (Just War Theory, JWT) har funnits sedan anno dazumal, och visar därmed på behovet av ständig etisk reflektion kring moraliska handlingar i krig och fred. Redan de gamla grekerna Platon och Aristoteles, som kopplade krigföring till att skapa rättvisa, visar att JWT har antika anor. Kyrkofadern Augustinus utvecklade konceptet vidare genom tanken om jus ad bellum, alltså när det finns rätta orsaker att starta ett rättfärdigt krig. Till helheten hör också en annan princip, jus in bello som handlar om de rättfärdiga metoderna att föra krig.
Inspirerad av Hannah Arendts idéer om våld har forskaren Andrea Ellner i en färsk publikation[4] behandlat teorin om det rättfärdiga kriget. Ellner citerar texter som ifrågasätter våldsbegreppets användning som icke-lineärt, reproduktivt och destruktivt. Våld föder våld - därmed kan man tala om det kontinuerliga våldet som frodas framför allt som socialt och kulturellt våld där de visuella effekterna blir alltmer dominerande:
”Våldets kraft och mening kommer ur dess sociala och kulturella dimensioner. Om man enbart fokuserar på de fysiska effekterna av tortyr/terror/våld missar man poängen och förändrar projektet till en klinisk, bildlig eller artistisk exercis, som riskerar att degenerera till teater eller våldspornografi..”
Här kommer en varning för att det ständiga mediala och visuella krigsvåldet kan avtrubba våra sinnen och vår förmåga till empati, kritisk analys och förmåga att förstå våldets långsiktiga trauman. Som ett talande nordiskt exempel kan vi se på Finlands tre krig under 1900-talet. Finlands inbördeskrig (1918), vinter- och fortsättningskrig (1939-40, 1941-44) har sannerligen satt sina djupa spår över flera generationer.
[1] Hannah Arendt: Om våld. Aldus Aktuellt (1970) Övers. Sven Hallén. Original: On violence. (1970) Pocket (2023) Arendt: (1970) s. 5.
[2] Arendt (1970), s. 42-54.
[3] Läs en bra översikt om nyligen avlidna fredsforskaren Johan Galtungs centrala begrepp: https://www.laraforfred.se/forskning/fred
[4] Andrea Ellner, forskare vid King´s College Defense Policy Department i London: Ethics of Conflict, Violence and Peace – Just War and a Feminist Ethic of Care. Conatus - Journal of Philosophy, 8/2 (2023), 147– 173. https://doi.org/10.12681/cjp.35282 BW över. Referens till Nancy Nancy Scheper-Hughes and Philippe Bourgois Scheper-Hughes and Philippe Bourgois (eds.). Violence in War and Peace – An Anthology. (Oxford: Blackwell, 2004).