Prästen och pacifisten Edvin Stenwall är något av en nutidens doldis, som på sin tid lämnat bestående avtryck inom församlings- och fredsarbetet långt utöver den evangelisk-lutherska folkkyrkans ramar. Han verkade som präst i svenska Österbotten i 48 års tid, varav 44 år i Närpes. Han blev känd som en stridbar nykterist, pacifist och folkbildare, och grundade år 1926 tidskriften Frid på jorden, som senare bytte namn till Fredsposten som numera utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund. Fredsposten blev vald till årets kulturtidskrift år 2022 av president Tarja Halonen.
Från ett fattigt arbetarhem fick Edvin Stenwall som det enda barnet av fem följa sin bildningsstig från folkskola till universitet. Efter studierna i teologi fortsatte Edvin, vid sidan av prästjobbet, att studera vid Helsingfors universitet till filosofie kandidat. Hans andra universitetsexamen kom efter avhandlingen Filosofisk och kristen etik 1929. Senare slutförde Edvin synodalmötesavhandlingen Stat och moral i kristen belysning (1942), som bl.a. innehöll svidande kritik mot nazismen. Den teologiska fakulteten vid ÅA gav Edvin Stenwall titeln Teologie doktorsgraden honoris causa 1968.
Låt oss börja med en biografisk bakgrund, och sedan belysa Edvin Stenwalls roll som folkbildare och fredsaktivist med betoning på 1920- och 1930-talet fram till andra världskriget. Den viktigaste källan är hans självbiografi Frid på jorden, som utgavs postumt av Närpes fredsförening år 1976.
Edvin Stenwall föddes i en arbetarkasern vid Levo ångsåg i Pargas 26.7.1899. Hans far Emil Edvard Sulonen hade förfinskat släktnamnet Stenwall till Sulonen, helt enligt vad tidens språkpolitiska anda krävde, men familjen återtog namnet Stenwall år 1923 efter besvär hos Högsta förvaltningsdomstolen. Fadern var timmerman och sågarbetare, men drabbades av flera perioder av arbetslöshet, vilket gjorde att utkomsten under långa tider var osäker. Edvins mor Albertina Eleonora Stenwall (f. Carlsdotter) tröstade ofta sin man och såg till att de överlevde, ibland enbart på hembakat rågbröd och lite mjölk från kon.
De fattiga hemförhållandena i Pargas gjorde att folkskolan för barnen blev den enda bildningsvägen förutom hemfostran, där barnen tidigt behövdes som arbetskraft lokalt. Fortsatta studier hade inte föräldrarna i många arbetarhem råd med. Av familjen Stenwalls barn valdes Edvin ut att fortsätta på studiestigen med faderns ord: ” ”Du är så liten och svag att du inte blir någon riktig gräftare, kanske det är bäst att du går till samskolans rektor och frågar om du kan komma in där.”[1]
Under tiden i samskolan frågade Edvin av samskolans rektor, kaplanen August Tranchant: Kan man bli präst från denhär skolan? Svaret var – jovisst, om man är duktig på att läsa, och det var Edvin. År 1916 var det dimission på samskolan, varefter Edvin sökte vidare till gymnasiet Åbo svenska lyceum, tack vare pengar som han lånat från banken.
I Åbo fanns flera framstående pedagoger, bl.a. religionsläraren Max von Bondsdorff, som senare blev biskop i Borgå stift. Gymnasiet vidgade Edvins vyer, speciellt genom studier i främmande språk – ryska, tyska, franska, latin och engelska. Inbördeskriget präglade gymnasietiden, bl.a. genom att hans studier avbröts och kunde slutföras våren 1918 och Edvin fortsatte genast med teologi via självstudier och kom in vid Helsingfors universitet hösten 1918.
Den flitiga studenten genomförde sina universitetsstudier på fyra år, och skrev det avgörande mognadsprovet kring temat Kristendomens insats i vår tids sociala fråga. Teologistudierna var rätt konventionella och gav inte Edvin den eld han sökte för sitt engagemang i samhällsfrågor. I stället var det settlementet Kalliola som gav Edvin radikala impulser:
”Genom att jag bodde större delen av min studietid på settlementet Kalliola i Sörnäs – jag torde vara den första studenten som flyttade in där – kom min livsåskådning att i hög grad präglas av den i socialt och politiskt hänseende frisinnade för att inte säga radikala anda som under trycket av det nyss avslutade inbördeskriget behärskade de stora arbetsskaror som samlades här till föreläsningar och diskussioner.”[2]
Här i Kalliola danades Edvin Stenwall till en folkbildare, och han utbrast: ”Så hetlevrade kämpar har jag aldrig senare i livet mött.” Den finländska settlementrörelsen skapades direkt efter det blodiga finska inbördeskriget år 1918 genom Settlementförbundet, och än idag gör 36 olika settlement viktig samhällsbyggande verksamhet i form av bildnings- och socialarbete. Inom settlementens folkbildande verksamhet finns tre folkhögskolor och 13 olika medborgarinstitut, bland dem Kalliolas medborgarinstitut.[3]
Settlementet Kalliola i Helsingfors var Finlands första settlementshus, grundat år 1919 av pastor Sigfrid Sirenius, som hade bekantat sig med världens första settlement i Londons East End-kvarter, Toynbee Hall. Edvin skriver entusiastiskt on honom: ”Doktor Sigfrid Sirenius, en andlig gestalt som få, hade ett stort inflytande på arbetarna och studenterna. Det sociala inslaget i evangeliet och i kristen livsföring blev för mig en levande verklighet, som sedan dess inspirerande och förpliktande präglat både min förkunnelse och min övriga verksamhet, som vid sidan av mitt församlingsarbete i hög grad haft samhällelig syftning.”[4]
Under 1920-talet tog Edvins folkbildarkarriär fart efter flytten till Österbotten, där han började som t.f. kyrkoherde i Munsala och i Solf, innan han blev vald till kaplan i Närpes år 1926. Edvin hade gift sig med metodisten Elin Elvira Berts år 1922 i Stadskyrkan i Vasa, och byggde upp ett ekumeniskt samarbete med frikyrkorna redan från början. De facto hölls många av hans föredrag och diskussionstillfällen i frikyrkornas lokaler, där det ofta fanns större förståelse för hans starka engagemang för pacifism än inom det nygrundade Borgå stift.[5]
Edvin Stenwall knöts till Svenska föreläsningsbyrån vid Svenska folkskolans vänner, och sammanställde 3.12.1924 en tematisk förteckning över föredragen genom föreläsningsbyrån:
Redan en snabb genomläsning av listan på föreläsningar visar en imponerande bredd, långt utöver det man förväntade sig höra av en präst – kulturella, socialetiska och samhälleliga perspektiv med brännande aktualitet och brinnande aktivism. Vem hade förväntat sig en präst som håller föredrag om Mahatma Gandhi på de österbottniska slätterna för 100 år sedan?
Totalt höll Edvin Stenwall 73 föreläsningar under åren 1924-1939 enbart i Österbotten utöver alla de tal och föreläsningar han höll nationellt och internationellt.[6] Edvin var en flitig redaktör och skribent i den tidskrift han grundade, Frid på Jorden. Han talade ofta om lokalt upplysningsarbete och fostran, som behöver spridas globalt för att nå världsfred på en internationell, mellanfolklig nivå. I Frid på Jorden skriver han om demokratin och fredsrörelsen följande: ”Därför vilja de låta sitt arbete på krigsberedskapens nedrustning och rättssystemets utbyggande åtföljas av en på djupet gående fredsupplysning och fredsfostran, som frammanar de andliga krafter, vilka en gång skola omöjliggöra krigen.”[7]
Inte nog med att Edvin Stenwall jobbade som präst och aktivist – år 1924 ställde han upp i presidentvalet 1925 som 25-åring, nominerad av svenska riksdagsgruppen och de österbottniska allmogerepresentanterna i SFP:s centralstyre: ”Jag lät således i alla fall intresset segra över alla dubier och gav mig in i äventyret att bli politiker (presidentval). Tycker nog att jag är alldeles för ung och oerfaren...”[8] Agrarförbundets Lauri Kristian Relander blev vald till Finlands president – men Edvins nominering till presidentvalet gav honom ett politiskt kapital att förvalta senare under karriären.
Varifrån kom drivkraften till Edvin Stenwalls brinnande iver att engagera sig på så bred front? Han hänvisar till sin pacifistiska övertygelse, med start från det fattiga arbetarhemmet i Pargas:
” Den egentliga jordmånen var nog min barndoms hemmiljö och tillståndet i världen i mina ungdomsår. Djupast bottnar intresset för fredsidén i ett farsarv. Min fars sinnelag var alltigenom genomsyrat av förståelse och försonlighet. Att engagera sig i strid var helt främmande för honom. Hans stående ord var: ’Om någon kommer och påstår att korpen är vit, så ids jag inte strida med honom.’ Genom att också mor var stilla och ödmjuk till sitt väsen uppstod en hemmiljö som präglades av en kärleksfull gemenskap, som inte ens stördes av de torftiga yttre förhållandena.”[9]
Andra källor till engagemanget var vistelsen på settlementet Kalliola, vars eldiga diskussioner ”...efterlämnade förblivande intryck som småningom mognade till en väsentlig och eggande beståndsdel i livsåskådningen.” Och den unga och radikala prästens möte i Munsala ”...med den entusiastiska idealism som ungdomen representerade blåste ytterligare under den eld som tänts i själen. Den politiska åskådningen som går under namnet Munsala-socialism gjorde jag såvitt jag kan minnas ingen bekantskap med.”
Det sistnämnda låter som ett utslag av politisk korrekthet – hur kunde Edvin som präst och aktivist missa Munsala-socialismen, som så starkt formade den lokala samhällsandan och har gjort det också långt senare? Den enda trovärdiga förklaringen torde vara att Edvin positionerade sig som en aktiv socialliberal svensk folkpartist, som höll den kommunistiska ideologin på behörigt avstånd.
Efter första världskriget och Finlands inbördeskrig fanns det en utpräglad krigströtthet, som väckte fredsviljan på många olika plan. Edvin Stenwalls engagemang startade i det lokala fredsarbetet men omfattade även den nationella nivån, Norden och internationellt.
En viktig startpunkt för Edvins engagemang i fredsfrågan var när han grundade tidskriften Frid på jorden i november-december år 1926. Tidskriften samlade från olika håll fredsaktivister, som skrev om aktuella socialetiska, kulturella och politiska frågor, utgående från icke-våldsprincipen och den smygande militarismen, som blev allt starkare när tonen hårdnade i samhällsdebatten. Totalt deltog ca 80 skribenter från Finland och Sverige i tidskriften, av vilka en stor del var kända folkbildare och pedagoger – såsom Greta Langenskjöld och Uno Stadius från Finland, och Alf Ahlberg och Emilia Fogelklou från Sverige.[10]
Edvin redogör för fredsbudskapets innehåll, som genomsyrade både folkbildande föredrag och artiklar i Frid på jorden:
Då fredsarbetets syfte ofta förvrängts och misstolkats är det på sin plats att understryka vad det inte ville.
Stenwall kämpade ett ideologiskt tvåsfrontskrig med fredliga medel – å ena sidan mot Lapporörelsens och en del av prästerskapets sympatier för fascism och nazism, och å andra sidan kommunismens våldsbejakande revolutionära budskap: ”Den andra fronten riktar sig mot militarismen i den politiska kommunismens läger. // Kommunismen skyr icke våldet utan dyrkar våldet – då det tjänar dess egna syftemål.”[12]
Lapporörelsen startade i Lappo socken år 1929 med Vihtori Kosola som dess ideologiska ledare. Rörelsen avspeglade tidsandan genom att fånga upp fascistiska idéer med Italiens diktator Roberto Mussolini som en ideologisk förebild. Militarism, antikommunism och sk. våldsskjutsningar hörde till arsenalen då utpekade personer blev misshandlade och en del skjutsade till den sovjetiska gränsen ”där de hörde hemma”.
Den radikale prästen och pacifisten Edvin Stenwall blev två gånger utsatt för försök att skjutsas till Sovjetgränsen – men alla försök misslyckades av olika orsaker. Edvin stod högst på Lapporörelsens ”svarta lista” i Vasa och Lapporörelsen samarbetade med de civila skyddskårerna i Österbotten för att skjutsa honom till gränsen, men Edvin råkade vara bortrest eller mitt i ett officiellt uppdrag som hindrade skjutsningarna.
Medborgarmöten hölls i regionen både mot och för fredsrörelsen och dess tidning Frid på Jorden, och här fick Stenwalls publikation starkt nordiskt stöd från Nordiska Lärares Fredsförbund som samlats i Lahtis folkhögskola: ”Generalförsamlingen, som konstaterar att den av pastor Stenwall bedrivna fredsverksamheten är ett led i det mellanfolkliga fredsarbete, som bedrives av Nationernas Förbund och stora internationella sammanslutningar, vilka söka förena människor och folk i samarbete för fred och samförstånd, besluter enhälligt betyga pastor Stenwall och det av honom utförda fredsarbetet sin tacksamma högaktning samt uttalar som sin övertygelse att framtvingandet av nämnda fredsverksamhets nedläggande skulle betyda ett förnekande av en av nutidens framtidsdugligaste kulturyttringar.”[13]
Under 1930-talet mörknade horisonten i Europa genom diktatorerna Mussolini i Italien och Hitler i Tyskland, och i den ödesmättade tiden blev Edvin Stenwall för Svenska folkpartiet invald i riksdagen under åren 1936-1938. Här fick han en utsiktspost med goda möjligheter att påverka diskussionen kring fredsfrågan i riksdagsdebatterna. I riksdagen böljade debatten om att den pacifistiska fredsrörelsen gick kommunismens - och därmed Sovjetunionens - ärenden. Samma koppling har gjorts också senare ända in till 2020-talet, nu i form av Putins Ryssland.
Under Edvin Stenwalls riksdagsperiod beskylldes fredsrörelsen för tre saker – negativ inställning till skyddskårerna, avskaffa värnplikten och skrota försvaret. Dessa bemöttes av riksdagsledamoten Stenwall på följande sätt: fredsrörelsen angriper inte försvaret eller skyddskårerna på något sätt, värnplikten är en samvetsfråga enligt grundlagen och det nationella försvaret skall inte ensidigt skrotas, vilket vore självmord: ”All vår avrustningspropaganda har syftat till den internationella överallt i världen skeende avrustningen under Nationernas förbunds ledning..// Finlands fredsförbunds program i avrustningsfrågan skulle man kanske med en viss schematisering kunna uttrycka så: för den internationella avrustningen och mot den nationella upprustningen. ”[14]
I riksdagen försökte Lapporörelsen och andra nationalistiska ledamöter dra in understödet till fredsarbetet, men Stenwall gjorde ett eget motförslag och lyckades t.o.m. öka anslaget tack vare Svenska folkpartisternas och socialdemokraternas stöd. Dessutom försökte han i kulturutskottet genom en motion få ett åtgärdsprogram för folkupplysningsverksamheten vid Nationernas förbund via Folkförbundet, men denna motion hann inte föredras i riksdagen.[15] Tänk vilket modigt initiativ – fred genom folkbildning som omspänner hela Nationernas förbund!
Till sist en slutreflektion. I tider av krigshot är det en naturlag att eskalera militära utgifter och satsa på trygga gränser och starka försvarsallianser. I en sådan situation verkar pacifism inifrån och underifrån vara utslag av naiv idealism, nyttig idioti som gynnar fienden och leder till den starkares totala övermakt. Edvin Stenwalls engagemang väckte motstånd både inom kyrkan och politiken, främst från ytterhögerns sida, men hans vision låg hela tiden bortom krigets brutala våld.
Han var närmast profetisk i sin insikt om att samhällsfred och sinnesfrid handlar är två sidor av samma mynt. Fredsfostran är ett spektrum av aktiva handlingar för yttre fred och inre frid.
[1] Edvin Stenwall: Frid på jorden.(1976) Närpesnejdens fredsförening r.f:s förlag, sid. 18.
[2] Edvin Stenwall (1976) sid. 26.
[3] https://kalliola.fi
[4] Edvin Stenwall (1976), sid. 27.
[5] Sixten Ekstrand skriver i sin doktorsavhandling Då skall svärden smidas till plogbillar : ”Överhuvudtaget kännetecknas de frikyrkliga samfunden av ett klart uttalat nej till allt som har med vapen, militär och krig att skaffa. I sin mest radikala form har de frikyrkliga pacifistiska strävandena gått därhän, att en kristen inte kan ha något som helst samröre med det som hör till krig och krigsförberedelse. T.o.m. värnplikten har ansetts vara oförenlig med kristen tro.” Sixten Ekstrand (1990) Då ska svärden smidas till plogbillar. Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo Akademi, sid. 59-60.
[6] Edvin Stenwall (1976) sid. 174-176.
[7] Edvin Stenwall: Demokratin och fredsrörelsen. Ledare i Frid på Jorden 1-1936, sid. 2.
[8] Edvin Stenwall (1976), sid. 61.
[9] Edvin Stenwall (1976) sid. 73-74.
[10] Edvin Stenwall (1976) sid. 171-172. Medverkande i tidskriften Frid på Jorden (totalt ett 80-tal från Finland och Sverige):
Finland: folkskollärare Walter Blomqvist, pastor David Edén, arméöverste Georg Fraser, folkskollärare Jose Fredenstjärna, rektor P.R. Fredriksson, folkskollärare K.J. Frilund, folkskollärare E.V. Fågelbärj, fil.mag. Wald.G.von Gerich, professor Lucina Hagman, konsulent Evert Huldén, professor Felix Iversen, riksdagsman Levi Jern, rektor Ragnar Krook, teol.dr. Tor Krook, professor Gunnar Landtman, rektor Greta Langenskjöld, folkskollärare Runar Långbacka, författarinnan Hagar Olsson, pastor Bengt Serenius, fil,mag. Gunnar Pensar, universitetsslektor Oskar von Schoultz, fil.mag. Deryck Sivén, rektor Uno Stadius och riksdagsman Cay Sundström. En särskild eloge är Greta Langenskjöld förtjänt av för sina många konstnärligt högt stående dikter.
Sverige: fil.dr Alf Ahlberg, teol.dr. Nathanael Beskow, armémajor K.A.Bratt, pastor Per Gyberg, författarinnan Emilia Fogelklou, teol. dr. J. Lindskog, kyrkoherde Sam Thysell, kyrkoherde John Woxström och författarinnan Elin Wägner.
[11] Edvin Stenwall (1976) sid. 79-80.
[12] Edvin Stenwall (1976) sid. 96-97. Ur Frid på jorden nr 7/1929.
[13] Edvin Stenwall (1976) sid. 124.
[14] Edvin Stenwall (1976) sid. 185.
[15] Edvin Stenwall (1976) sid. 193-194.