Imorgon är idag. Vi är kontrollerade av nuets brådska.
// Vi kan ännu välja idag: samexistens i icke-våld eller
våldsam förintelse. Detta kan vara mänsklighetens
sista chans att välja mellan kaos och kommunitet.
(M.L. King Jr)
Framtidens folkbildning byggs idag genom insikter från historien och moderna verktyg som skapar en personlig och social design för det livsvida lärandet. Mitt i världens kaos skall folkbildningen både personalisera lärandet, men framför allt befrämja gemenskap och nya former av växelverkan på en planet som rubbats av krig, klimatförändringar och politiska maktförskjutningar.
Intressant nog är det en stridsskrift för bildning år 1897 som redan då visade att bildning är en smältdegel, som reflekterar alla former av personlig utveckling genom självbildning. Ellen Key höll en klassisk key-note-speech i Vetenskapsakademins hörsal i Stockholm, där hon lyfte fram olika bildningsmoment som smälter ihop:
”Våra olika förmögenheter kunna var för sig utvecklas och många slags färdigheter uppnås, utan att vi därför äga bildning. Ty denna är sammansmältningen av de skilda bildningsmomenten till en helhet; den är alla förmögenheters växelverkan sinsemellan. Ju mindre man kan särskilja hjärtats eller förståndets eller skönhetssinnets yttringar, ju fullständigare varje bildningsstoff upptages eller omsättes av hela personligheten, ju mer äkta och rik är bildningen.” [1]
Människan söker och samlar under hela sitt liv kunskaper, färdigheter och studiepoäng, men det är bildning som smälter samman allt en människa lärt sig för att nå sin fulla potential. Den ekosociala bildningen har i Finland sedan 2010-talet inkluderat planetära kriser i bildningens referensram – krig påskyndar klimatförändringar, skapar flyktingströmmar och geopolitiska spänningar på hela vår planet.
De sju byggstenarna är starkt sammanlänkade till en helhet som kan användas allmängiltigt även i andra sammanhang än det pedagogiska. Eftersom begreppen kan vara svåra att tolka, lyfter jag fram några vardagliga betydelser i samband med varje begrepp.
De sju byggstenarna är:
Inom folkbildningens nordiska historia finns tre begrepp som kan förknippas med etisk bildning - goda seder, ansvar och normkritik. Samhällets normer har alltid formats utgående från offentliga makthavare, starka institutioner och rådande värderingar. Goda seder skall lära folket att bli ansvarsfulla medborgare och goda skattebetalare.
Den evangelisk-lutherska kyrkan i Norden har sedan reformationen varit en stark institution för etisk bildning genom att översätta Bibeln till folkspråken och därmed lagt grunden för både folkskola och folkbildning. Kyrkan har samtidigt fungerat som moralens väktare, men också axlat många av de funktioner som sedan överförts till kommunerna – bl.a. markfrågor, fattigvård och undervisning i läsning och skrivning..
Det finska begreppet för bildning - sivistys - kommer från den hårda behandlingen av lin, som skulle vätas, borstas och kardas för att bli ett hållbart material för olika klädesplagg på 1700- och 1800-talet. I den folkliga finskan hörde sivistystill samma ordfamilj som renlig, ordentlig, snygg och städad. Enligt filosofen Eero Ojanen var den ursprungliga, folkliga betydelsen av bildning en del av mänskligt arbete där man strävade till att rensa, städa upp och försköna omgivningen.[2]
Det unika med det finska bildningsbegreppets ursprung är dess materiella och ekologiska kvaliteter. Först lite senare fick sivistys även andliga och ideologiska betydelser genom nationalromantiken och upplysningsverksamhet. Tanken om renhet, prydlighet och ekologiskt material kopplas därmed till etisk, estetisk och ekosocial bildning i modern tappning.
En viktig bit av etisk bildning är olika medborgarrörelser som utmanat makten och normerna under historiens gång genom att kräva reformer, förnyelse och t.o.m. revolution. Normsystemen förändras långsamt, men historien har lärt oss att förändringar sällan sker genom fredliga övergångar, utan vanligen genom kulturell kamp, konfrontationer och krig.
Universitetslektorn Birgit Schaffar påpekar att bildning bäst kan förstås som pågående etisk fråga: ”Frågan har en riktning, men svaret är öppet. Frågor inleder en sökande, reflekterande, omprövande och avvägande rörelse som behöver genomföras både var och en själv, samt i gemenskap och dialog med varandra.”[3]
Schaffar menar, i likhet med andra pedagogiska forskare, att bildning är ett svårfångat begrepp som inte kan stängas in i statiska språkliga ramar och tidsbundna normer. I stället måste vi ständigt ta ställning till bildningens innehåll: Vad behöver man lära sig? Vad är viktigt att veta och kunna? Hur kan detta läras, tränas och upprätthållas bäst? Hur skall bildningsprocessen organiseras och byggas upp smidigast? Varför är just dethär viktigt att veta och kunna? Vad är ett bra liv?[4]
Estetisk bildning befrämjar kreativitet, fantasi och mångfald. Ingångarna till estetisk bildning är många – ordet estetikbetyder på grekiska ”det sinnliga” och används i betydelserna förnimmelsekunskap och läran om det sköna.[5]
Estetisk bildning ger utrymme för kreativitet, fantasi och mångfald genom en mångfald av estetiska uttrycksformer. Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum har ett talande uttryck – narrativ fantasi – där hon menar att läsning av romaner befrämjar vår empati och gör oss till bättre världsmedborgare.[6] Narrativ fantasi är ett nyckelbegrepp som starkt kopplar även till andra kulturbärande aktiviteter – film, videoinstallationer, teater, olika musikgenrer, dans, bildkonst och digitala spel.
Här kommer en litet oväntad framtidsbild från Sverige i form av rapporten Fler vägar in i spelbranschen där folkbildningen ses som en viktig resurs för en framtidsbransch som hotas av kompetensbrist. I rapporten kommer man med bland annat följande konkreta förslag, som bygger på kulturell mångfald genom invandring:
Inom nordisk folkbildning finns det många estetiska kurser i alla möjliga kreativa konstämnen, hantverk, dans, musik, teater, film...och även spelproduktion.[8]
På svenska har vi ett utmärkt uttryck för estetisk bildning som en förening av Handen och Anden. I en ledare i Svenska studiecentralens tidskrift Mentora skrev jag under titeln Folkbildning med händerna:
”Handen och Anden har levat åtskiljda alltsedan 1600-talsfilosofen Descartes, som blivit en symbol för den olyckliga skilsmässan mellan kropp och själ. Men nu höjs rösterna för att uppvärdera
Handens verk, hantverket. Inom pedagogiken har man återupptäckt den medeltida mästare/gesäll-
traditionen, fast detta numera kallas för handledning. Inom näringslivet finns ett skriande behov av händiga yrkesmänniskor, kunniga praktiker. Och kulturlivet har alltid haft bruk för duktiga hantverkare, även om de folkliga uttrycken inte alltid erkänts som “riktig” kultur.”[9]
Det grekiska ordet episteme kan härledas till de gamla grekernas diskussion om olika former av kunskap, och betydde ursprungligen det som man kan begripa med förnuftet och skapa begrepp av. Senare har man tillfört begreppet fler betydelser i form av kunskapsteorier (epistemologier) såsom rationalism och empirism med starka kopplingar till vetenskaplig teoribildning och praxis.
Under upplysningstiden ljuder Immanuel Kants ikoniska uttalande Sapere aude! (ha mod att använda ditt eget förstånd) i hans uppsats Vad är upplysning?[10] Kant kopplar här upplysningen till en väg ut ur människans omyndighet till att använda förståndet utan någon annans ledning. Kants idéer har fått stort nedslag i nordisk folkbildning, speciellt i Sverige och Finland genom studiecirklar och ett brett utbud av kunskapsorienterade utbildningar, allt från akademiska kurser till nyttiga medborgarfärdigheter.
Den tyska sociologen och filosofen Jürgen Habermas, som fick tyska bokhandlarnas fredspris år 2001, har kommit med viktiga forskningsbidrag som stimulerat tankemodeller för demokrati- och fredsfostran. Hans teori om kommunikativt handlande lyfter fram förnuftets röst i vardagens växelverkan och samtal mellan människor.
Teorin har utvecklats till praktik som samtalsdemokrati (deliberativ demokrati) under 2000-talet. I en nordisk utredning om aktivt medborgarskap och livslångt lärande utgår jag från medborgarsamtal på olika arenor där ”...aktiva medborgare som med hjälp av kraften i det bättre argumentet (min kursiv) försöker övertyga varandra om hur deras gemensamma liv skall organiseras.// Deliberativ demokrati förutsätter en omedelbar öppenhet inför andras argument där också de djupaste övertygelser skall kunna ifrågasättas.”[11]
De kommunikativa handlandet utmanas i dagens globala informationskrig och vildvuxna sociala medielandskap. Här kommer en ny version av en didaktisk modell för medborgarfostran som jag utvecklade i min nordiska utredning om medborgarskap och livslångt lärande - nu tillämpad på fredsfostran och kommunikativt handlande:[12]
|
Samhällsfred |
Sinnesfrid |
Hybridfred |
|
Kunskap och förståelse |
Dialogisk kommunikation |
Förnuftiga samtal |
|
Konfliktlösning |
Värden, dilemman |
Pragmatiska lösningar |
|
Medborgarfärdigheter |
Självkänsla, tillit |
Ansvarsfulla handlingar |
Hybridfreden bygger på Habermas begrepp kommunikativt handlande som en rationell, pragmatisk och ansvarsfull förutsättning för demokratiska beslut som tryggar samhällsfreden och sinnesfriden för alla. Men tyvärr är förnuftets röst ofta frånvarande i 2020-talets kommunikativa handlande!
Emotioner är reaktioner som innehåller hela skalan av känslor och kroppsliga uttryck, färgade av människans kulturella bakgrund och beteendemönster. I allmänt tal beskrivs emotionerna som en känslornas berg- och dalbana i form av med- och motgångar som formar och fostrar människan i livets ibland så hårda skola.
Emotionell bildning handlar om människans livslånga sökande efter den sköra balansen mellan känslostormar (kaos) och känsla av sammanhang (kommunitet). Den emotionella bildningsvägen skapas via självkännedom, kontakt till kropp och känslor, förmåga till närvaro och empati. Om människan inte lyckas skapa kontakt till sina egna känslor och till sin egen kropp, då är kaos och konflikter ständigt närvarande.
Terapeuten och utbildaren Pertti Simula skriver i sin bok Känslornas handbok – människan och gemenskapen: ”Att känna kärlek är livets grundkänsla. Kärlek är att vilja det goda och handla därefter.//Varför är det då så svårt med kärlek och lycka? Det goda som människan vill uppnå blir ibland destruktivt.”[13]
Simula har utvecklat Conscientia-metoden, som bygger på människans medvetande med bakgrund i populariserad psykodynamisk teori och kollektivt socialt hälsofrämjande. Simulas handbok är rik på perspektiv och passar utmärkt för samtal och reflektion i lärande grupper. Med tanke på fredsfostran finns här till exempel handfasta råd för hur man som handledare, coach, lärare eller medlare kan möta och hantera konflikter som är laddade av emotionella reaktioner:
Det sistnämnda rådet verkar radikalt, men om man ser på konflikter med fred för ögonen, behövs det ökad individuell och kollektiv medvetenhet om de emotionella laddningarna som ligger gömda bakom konflikterna. När emotionerna blir synliga kan de börja bearbetas internt eller med hjälp av utomstående medling. Använd gärna en dialogisk metod för att skapa ett tryggt rum för alla.
Det berättas att en gång i världens begynnelse, i kampen mellan godheten och ondskan, lyckades ondskan roffa åt sig godhetens allra dyraste egendom, den fullständiga sanningens och verklighetens spegel, och hann krossa den i oändligt många bitar innan godheten kunde stoppa ondskan och få bitarna tillbaka.
Sorgsen tittade godheten på skärvorna. Möjligheten att se sanningen och verkligheten fullständigt, hela, hade för evigt gått om intet. Men det fanns risk för en ännu större katastrof: att ondskan en dag skulle lyckas få tag på alla spegelns bitar och förstöra dem fullständigt, och därmed avlägsna helt även den minsta återspeglingen av sanningen och verkligheten från denna värld.
Godheten behövde hjälp för att förhindra detta och berättade om saken för Skaparen som kom till hjälp genom att kungöra att från och med nu och för evigt blir varje människa som föds till denna värld ägare till och beskyddare av en spegelbit. Med denna bit visar hon en liten del av helheten sanningen och verkligheten.[15]
Ovanstående berättelse ur boken Vi gör det tillsammans – handbok om samarbete, skriven av folkbildaren Brad Absetz, är ett utmärkt exempel på episk bildning som uppstår när människor delar berättelser med varandra. Berättelsernas kraft synliggör på mångbottnade sätt begrepp såsom ”sanning” och ”verklighet” och kan därmed vidga lyssnarens och läsarens förståelsehorisont och världsbild.
Har vi förlorat förmågan att lyssna koncentrerat och tålmodigt på varandras berättelser i och med den digitala tidsåldern? Vi översköljs av det digitala informationsflödet, som bombarderar våra sinnen med korta klipp sorterade enligt algoritmernas kommersiella logik. Digital storytelling är också ett mångbottnat fenomen, där underhållningsvärde och kommersialism blandas med politiskt och ideologiskt vinklad information. Episk bildning förutsätter kritisk medialäskunnighet.
Framtidens folkbildning kan ta en aktivare roll som mötesplats och facilitator för delade berättelser. Längtan efter att träffas face-to-face ökar i framtiden, här bör folkbildningens aktörer skapa trygga och jämlika rum för dialog. Varje studerande och deltagare är en levande berättelse i sig – tänk om vi kunde ordsätta upplevelsen av vad vi lärt oss likt ungdomar, som brukar säga efter en fantastisk, lärorik upplevelse: Det var episkt!
Befrielse förutsätter att det finns ett tillstånd av förtryck, diskriminering och annan social orättvisa som påverkar människornas existentiella villkor. Ordet emancipation kommer från franskan och betyder att människan förklarar sig myndig och därmed befriad från alla former av förtryck. Här går det bra att också hänvisa till Immanuel Kants berömda citat ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.”[16]
Emancipatorisk bildning har en tradition inom nordisk folkbildning – av en händelse stötte jag på ett exempel från den svenska kriminalvården, där studiecirkelledaren Arne Järtelius beskriver vad som händer när cirkelledaren tillämpar frigörande pedagogik på anstalten Asptuna:
”Revolutioner genomförs inte av själsliga krymplingar och för genomförandet av en frigörande pedagogik gäller samma sak. För att kunna ’frigöra’ andra måste man själv vara ’fri’. Inte ’fri’ i betydelsen att veta alla svar, frigörelse är en dialektisk (i växelverkan verkande) process, men man bör vara ’fri’ i betydelsen att veta vem man är, var man står och vad man står för och att man vågar vara den man är.”[17]
Inom finsk folkbildning finns även exempel på fängelseundervisning, som bedrivs bland annat av Kalliola och Riihimäki medborgarinstitut. Studiehandledaren i Riihimäki fängelse, Juuso Antikainen skriver: ”Fria bildningens läroinrättningar kan i fångarna finna en ny och ivrig målgrupp för sin undervisning – och fångarna får i sin tur en väg till bättre självkänsla, starkare färdigheter och ett liv utan brott.”[18]
Kvinnornas emancipation är en annat tema som faller inom ramen för emancipatorisk bildning. Folkbildningsforskaren Kerstin Rydbeck frågar i en antologi kring genus och folkbildning om manliga definitioner av folkbildningsbegreppet utestängt kvinnor eller osynliggjort deras insatser i den konkreta verksamheten. Hon hänvisar till begrepp såsom identitet och frigörelse, och lyfter fram en alternativ definition: ”folkbildning är verksamhet som organiseras och bedrivs med en bildande ambition.”[19]
Inom emancipatorisk bildning kan man inte förbigå den brasilianske pedagogen Paulo Freire, som blivit känd genom boken Pedagogik för förtryckta.[20] Den finske Freire-kännaren, professor Juha Suoranta har i en bok svarat på följande frågor: Hur fick Freires befrielsepedagogik från samhällsförtryck sin början? Varför litade Freire på både Marx och Jesus i sin kamp mot samhällelig fanatism? Varför trodde han, trots att världen emellanåt är mörk, att solidaritetens ljus vinner över mörkret?[21]
Alldeles i slutet av Suorantas djupgående analys av Freires tankar finns en hustavla, som i korta meningar hjälper var och en att bygga en egen pedagogisk och politisk världsåskådning. Här kommer hustavlan i något förkortad form:
Forskarna och författarna Maria Joutsenvirta och Arto O. Salonen skriver i sin nydanande klassiker Sivistys vaurautena[23] (Bildning som välfärd) om att vi behöver en ny framstegsberättelse i förhållande till upplysningstidens gamla framstegsideal. I en tabell sammanfattar de följande:
|
Upplysningstidens framstegsideal |
Förändringskrafter |
Den nya framstegsberättelsen |
|
Materiella värden |
Tyst värderevolution |
Postmateriella värden |
|
Levnadsstandard |
|
Livskvalitet |
|
Materiell välfärdsuppfattning |
Ekosocial bildning |
Mångfaldig välfärd |
|
Framgång |
Upplevt välmående |
Blomstring |
|
Individcentrering |
Planetära gränser |
Livets väv |
|
Knapphetstänkande |
|
Ymnighetens logik |
Författarna Joutsenvirta & Salonen pläderar mångordigt och forskningsbaserat för vikten av omställning – och ser den ekosociala bildningen som en nyckel i att förstå och förändra narrativet från materiella, ohållbara värden till immateriella tjänster som bygger på social rättvisa och cirkulär ekonomi. Här finns utrymme för varje människa att blomstra!
Huvudsekreteraren för Ålands utvecklings- och hållbarhetsråd, Micke Larsson skriver i Fredsposten utgående från FN:s Agenda 2030-dokument och hållbarhetsmål om fredliga och inkluderande samhällen. Den åländska Agenda 2030-visionen lyder: Alla kan blomstra i ett bärkraftigt samhälle på fredens öar. Att blomstra innehåller tre förmågor: förundran, förnöjsamhet och försoning: ”Med förnöjsamhet öppnas porten till inre frid och försoning, till förmågan att på djupet kunna försonas med sig själv, med de år man har bakom sig samt med andra människor.”[24]
Den ekosociala bildningen blir synlig i hållbarhetsmålet 4.7 om utbildning för hållbar utveckling och globalt medborgarskap genom att ”...senast 2030 säkerställa att alla studerande får de kunskaper och färdigheter som behövs för att främja en hållbar utveckling, bland annat genom utbildning för hållbar utveckling och hållbara livsstilar, mänskliga rättigheter, jämställdhet, främjande av en kultur av fred, icke-våld och globalt medborgarskap samt värdesättande av kulturell mångfald och kulturens bidrag till hållbar utveckling.”[25]
Maria Joutsenvirta betonar vikten av förnyande inlärning som kräver att vi saktar ner, blir mer närvarande, strävande efter icke-vetande och cyklisk tid som ”sätter igång den radikala kreativiteten i gemenskapen.”[26] Här finns en klar koppling till både det aktiva och kontemplativa livet.
Den ekosociala bildningens nya framstegsberättelse är en sammanfattning av folkbildningens sju byggstenar för en hållbar, förnyande och planetär framtid.
[1] Ellen Key: Bildning. Några synpunkter. Skriftserien ABF/Bildningsförlaget (1992) sid. 8.
[2] Eero Ojanen: Sivistyksen filosofia (Bildningens filosofi). (2008) Kirjapaja, sid. 20-21.
[3] Birgit Schaffar: Bildning som pågående etisk fråga och dialog. I boken Jonas Ahlskog (red.): Människans allsidiga utveckling. Essäer om bildningens betydelser i tjugoförsta århundradet – en del av SFV-projektet Bildningskraft. Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner – volym 230 (2021), sid. 101.
[4] Schaffar (2021), sid. 105.
[5] Nationalencyklopedin https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/estetik
[6] Keen, Suzanne: "Narrative Empathy". I: Hühn, Peter et al. (eds.): the living handbook of narratology. Hamburg: Hamburg University. URL = http://www.lhn.uni-hamburg.de/article/narrative-empathy
[7] Rapporten Flera vägar in i spelbranschen (2023): https://static1.squarespace.com/static/5a61edb7a803bb7a65252b2d/t/65a1545e3b5cd87c040ad8df/1705071719829/FLERVagarInISpelbranschen_SV_WEBB.pdf
[8] Spelproduktion på en folkhögskola i Helsingfors: https://laajasalonopisto.fi/koulutus/pelituotanto/?_gl=1*abrlo1*_up*MQ..&gclid=CjwKCAjwqMO0BhA8EiwAFTLgIMizT-fiV490QWutCbNbZCFQekM27NITMDWttOuADnej6s2XKmzzARoCW70QAvD_BwE
[9] Mentora nr 4-2004. Svenska studiecentralens nyhetstidning, sid. 2.
[10] Immanuel Kant: Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? (1784). Svensk övers. Brutus Östling (red): Vad är upplysning?, Symposion 1989). Uppsatsen inleds med följande ord: ”Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.”
[11] Citat från Björn Wallén: Nordiska initiativ för aktivt medborgarskap utgående från principen om livslångt lärande. (2005) Justitieministeriets publikationer 1/2005, sid. 11.
[12] Den ursprungliga didaktiska modellen finns beskriven i Björn Wallén (2005), sid. 7-10. Det kommunikativa förnuftet utvecklades ur Habermas indelning i tre kunskapsintressen – tekniska (problemlösning), emancipatoriska (frigörande) och hermeneutiska (förstående och tolkande) som har tillämpats på vetenskap och utbildning.
[13] Pertti Simula: Känslornas handbok – människan och gemenskapen. Notis förlag (2015) sid. 10.
[14] Simula (2015) sid. 273-274. Råden är listade i förkortad form.
[15] Berättelse i boken av folkbildaren Brad Absetz: Vi gör det tillsammans – handbok om samarbete. Svenska Studiecentralen (2006) sid. 43. Övers. Lena Björkqvist. Orig. titel Doing things together – a handbook for developing cooperation.
[16] Se Immanuel Kant (1784) i översättning till svenska (1989) av Brutus Östling, se ovan.
[17] Arne Järtelius: Fängslat medvetandegörande. I Lena Juhlin & Lasse Ridell (red.): Att tillämpa frigörande pedagogik (1976) LiberLäromedel, sid. 64.
[18] Juuso Antikainen i blogg (2018) https://kansalaisopistojenliitto.fi/blog/tag/vankilaopetus/ Övers. Björn Wallén
[19] Kerstin Rydbeck: Kvinnorna innanför och utanför ramarna. Om folkbildningsbegreppet och könsperspektivet. I Karin Nordberg & Kerstin Rydbeck: Folkbildning och genus – det glömda perspektivet (2001) Mimer, sid. 15, 17.
[20] Paulo Freire: Pedagogik för förtryckta (1972) Gummesons. Övers. Fredrik, Gustaf och Sten Rohde. Orig. Pedagogia do Oprimido (1970).
[21] Juha Suoranta: Paulo Freire. Sorrettujen pedagogi. (Paulo Freire. De förtrycktas pedagog.) (2019) Into, sid. 11-12. Övers. Björn Wallén.
[22] Juha Suoranta (2019) sid. 173-175. Övers. Björn Wallén.
[23] Maria Joutsenvirta & Arto O. Salonen: Sivistys vaurautena. Radikaalisti, mutta lempeästi kohti kestävää yhteiskuntaa. Basam Book 2020, sid. 152.
[24] Micke Larsson: Fred är både en förutsättning och ett resultat av hållbar utveckling. Fredposten nr 1/2022, sid. 6-9.
[25] Agenda 2030 hållbarhetsmål 4.7 https://fn.se/wp-content/uploads/2021/06/1-21-Mal-4.pdf
[26] Maria Joutsenvirta: Uppbrottets tid kallar till planetär bildning och förnyande inlärning. I Jonas Ahlskog (red.): Människans allsidiga utveckling. Essäer om bildningens betydelser i tjugoförsta århundrandet – en del av SFV-projektet Bildningskraft (2021) Svenska folkskolans vänner, sid. 80-93.