Essä 1: Krig och fred som spänningsfält för bildningsideal – två olika perspektiv

En djuplodande insikt inom pedagogikens historia är att krig och fred har varit ett spänningsfält sedan urminnes tider, både i den europeiska bildningstraditionen och i bildningsidéer som fötts på andra kontinenter. I ett spänningsfält rör vi oss på minerad mark, mitt i en ständig kamp mellan konkurrerande bildningsideal, som egentligen alltid haft ett samband till krig och fred.

Vems historia väljer vi att berätta? Varifrån föds de olika perspektiven? Risken är uppenbar att vi ser på begreppet bildning ur ett eurocentriskt perspektiv. Som folkbildare och socialantropolog vill jag gärna lyfta fram kontexten – sammanhanget där idéer för fostran och bildning föds. I dagens komplicerade värld är de sammanhangen inte bara lokala eller nationella, utan i allt högre grad planetära.

Därför väljer jag att efter antikens bildningsfilosofer lyfta fram det afrikanska bildningskonceptet Ubuntu som väcker insikter om andra perspektiv på krig och fred i spänningsfältet mellan bildningsideal. Som exempel tar jag Nelson Mandelas och Desmond Tutus strävan till nationell försoning efter apartheidsystemets fall i Sydafrika. Vilken roll spelade Ubuntu här?

Antiken - ett aktivt eller kontemplativt liv?

Vi börjar med den europeiska bildningsberättelsen från antiken. Den svenska professorn i idéhistoria Anders Burman har skrivit en sammanfattning på uppfostringsidéer och bildningsideal i Europa under 2500 år[1]. Vi börjar vårt idéhistoriska äventyr i det antika Grekland, där två stadsstater - Sparta och Aten – krigade mot varandra på 400-talet f.Kr. under det peloponnesiska kriget med totalt motsatta uppfostringsidéer och bildningsideal:

  • Spartanernas män uppfostrades i första hand till tuffa krigare, som staten dirigerade genom uppfostran och undervisning. Pojkarna bodde i militärliknande internat där de drillades med hård disciplin och ständig fysisk träning, medan flickorna uppfostrades systematiskt till barnuppfostrare och jordbrukare med vissa frihetsgrader.
  • Athenarnas män var fria att utöva ett offentligt intellektuellt liv, som många ansett vara förebilden för demokrati. Den ”demokratin” var nog ytterst begränsad till de privilegierade männen, medan kvinnorna och slavarna stod utanför. Männen träffades på torget (Agora) och därmed föddes det grekiska bildningsidealet, där det är ”...uppfostran som skiljer människor från djuren, greker från främlingar, fria män från slavar, och filosofer från vanliga människor.”[2]

Med ovanstående motsatta uppfostringsidéer var det kanske inte så överraskande att Sparta slutligen vann det peloponnesiska kriget mot Aten. Däremot drog athenarna det längre strået när det gäller de långsiktiga avtrycken i den europeiska bildningstraditionens utformning enligt humanistiska ideal.

Burman nämner det grekiska ordet för bildning - Paideia – som skulle ske på fritiden (skhole´). Bildning på fritiden låter ju nästan som dagens nordiska folkbildning, med den skillnaden att bildningen begränsades till fria män och betydelsen i begreppet ”skola” har ändrat totalt. Idag är ju skolan förknippad med formell utbildning, även om vi i dagligt tal även pratar om livets skola.

Athenarnas bildningsideal odlades i ett spänningsfält mellan två poler:

  • det aktiva livet (lat. vita activa) hette på grekiska bios politikos som aktiverade kunskaper och färdigheter för att utöva politik, inte minst genom att odla retoriken ädla konst. Man kan se tydliga kopplingar till senare bildningsideal om att fostra till aktivt medborgarskap i form av medborgarbildning.
  •  det kontemplativa livet (lat. vita contemplativa), på grekiska bios theoretikos handlade om att fokusera på vetenskap och filosofi, ett kontemplativt liv som siktar på det högsta goda i form av humanistisk kunskap med människan som alltings mått. [3]

Till det aktiva livets befrämjare under antiken hörde Sokrates (ca 470-399 f.Kr.) som för eftervärlden blev känd som dialogpedagogikens främste företrädare med den ännu idag aktuella sentensen Känn dig själv. Burman skriver om Sokrates: ”Han var övertygad om att det i hög grad är genom en inre dialog med sig själv som man kan komma till vishet.” För att inte den inre dialogen skulle bli alltför självcentrerad, lyfte Sokrates fram även behovet av att lyssna till det egna samvetets röst.[4]

Sokrates har blivit så känd och erkänd främst tack vare lärjungen Platon (427-347 f.Kr.) som skrev ner sin lärares tankar i form av dialoger. Efter att Sokrates tragiskt dött genom att tömma en giftbägare grundade Platon lärosätet Akademin, som fokuserade på det kontemplativa livet genom filosofi och matematiska vetenskaper – här skiljde sig Platon från sin lärare genom att betona idéernas värld.

Platons idealstat presenteras i verket Staten som består av tre sociala klasser - näringsidkare, krigare och filosofer, som skall leva i enlighet med kardinaldygderna måttfullhet, tapperhet, vishet och rättrådighet. Här framkommer Platons pedagogiska program från sex års ålder framåt:

  • de unga skall fostras systematiskt genom musik och gymnastik,
  • vid 18 års ålder inleds ett krigiskt program i form av militärtjänst i ett par år, där det gäller att visa sin tapperhet,
  • de bästa får sedan studera vidare astronomi, geometri och matematik, och först i 30-årsåldern utbildas de filosofiska ledarna.[5]

Ännu en grekisk filosof behöver nämnas: Aristoteles (384-322 f. Kr.), som i sin tur var lärjunge till Platon. Han startade även med att skriva filosofiska dialoger, men började utveckla sin egen filosofiska inriktning genom Lyceum, med speciell fokus på naturvetenskaper.

Aristoteles systematiserar kunskapsbegreppet, som han betecknar med tre begrepp:

  • episteme (teoretisk kunskap),
  • techne (praktisk kunskap),
  • fronesis (klokhet, erfarenhet).

Aristoteles syn på fostran färgas likt de övriga athenarna av den politiska kontexten. Han indelar statsformerna i dåliga och goda: tyranni, oligarki och demokrati (!) är dåliga statsskick, medan monarki, aristokrati och medborgarstat är goda. Han försvarar indelningen i fria män, kvinnor och slavar. Han ses som en pionjär för det breda humanistiska bildningsidealet (encyklios paideia)[6] som kom att prägla speciellt den högre utbildningen i Europa från 1100-talets universitet till modern tid.

Den romerska traditionen tog över efter hellenismen. Två filosofiska strömningar - epikuréerna och stoikerna - kan båda ses som kontemplativa bildningsideal:

  • Epikuréerna fokuserade på terapi, njutning och själslig ro utanför det politiska livet: ”Uppfostran borde följaktligen rikta sig in på att få barnen och ungdomarna att inse att det förhåller sig på det viset och lära dem att leva på ett sådant stillsamt, njutningsfullt och självkultiverande sätt. Det var en filosofi och pedagogik som hyllade det tillbakadragna, goda livet.”
  • Stoikerna hade också inslag av terapi, men lyfte även fram förnuft och allmänmänsklighet: ”Hos stoikerna möter vi en tidig form av kosmopolitism, det vill säga en tanke om att allt i vår värld egentligen hör ihop och att vi människor i första hand bör betrakta oss som kosmopoliter eller världsmedborgare snarare än medborgare i ett visst rike eller något lokalt sammanhang.// ...alla människor har vissa rättigheter just för att de har del av ett förenande världsförnuft - logos.” [7]

Epikuréernas självkultiverande hedonism och stoikernas upphöjda lugn kan länkas ihop med människans eviga jakt efter personlig sinnesfrid. Krig, kaos och konflikter var inte lika närvarande – kan vi här se paralleller till vår tids strävan efter samhällsfred och sinnesfrid?

Ubuntu - bildningsideal under och efter apartheid i Sydafrika

Det afrikanska begreppet Ubuntu visar på spänningsfältet mellan olika bildningsideal under och efter apartheidsystemets fall i Sydafrika.

Apartheidregimens bildningsideal byggde på rasåtskillnad, kolonial vit övermakt och etnisk uppdelning i olika bostadsområden, i bjärt kontrast till den traditionella afrikanska Ubuntu-filosofin, som utgick från gränsöverskridande gemenskap och humana värden. Detta sätt att beskriva spänningen mellan bildningsideal i Sydafrika kan beskrivas som en brytningstid mellan kolonialism och postkolonialism i slutet av 1900-talet.

Ubuntu blev känt långt utöver Afrika i samband med det råa apartheidsystemets fall i Sydafrika i början av 1990-talet. Fredsprofilerna Nelson Mandela och Desmond Tutu använde Ubuntu för att skapa nationell försoning genom samexistens och fred.

Ubuntu är ett begrepp som ofta sammankopplas med de sydafrikanska språken zulu och xhosa. På zulu betyder uttrycket umuntu ngumuntu ngabantu ungefär att en människa är människa genom andra människor, och syftar därmed till att vi alla är beroende av varandras medmänsklighet, ömsesidiga vänlighet och empati.

Men Ubuntu kan ses i en större kontext på minst två sätt:

  • Förutom Sydafrika finns Ubuntu-konceptet i andra afrikanska länder (bl.a. Rwanda, Kenya, Nigeria) efter en historisk folkvandring som går under namnet bantuexpansionen, som påverkade Afrika söder om Sahara ända ner till Sydafrika under förkolonial tid.[8]
  • Ubuntu kan ses som ett gränsöverskridande koncept. Luc Zwaenepoel skriver i en essä följande: “Ubuntu har inga gränser och kan även identifieras i andra samhällen och kulturer (Ubuntu-diplomati)” genom att poängtera diversitet, likvärdighet och inklusion.[9]

 Forskaren Luc Zwaenepoel beskriver Ubuntu-konceptets principer som en grund för humana värderingar och fredsfostran på personlig, lokal och planetär nivå:

  • Samverkan (Co-Agency): vi samverkar alla genom att förändras i inställningen till naturens ekosystem – allting i naturen, inklusive människan, är sammankopplat och ömsesidigt beroende.
  • Individualism versus Individualitet (Individualism versus Individuality): det globala väst poängterar individualism som kan vara självcentrerat, medan individualitet fostrar till personlig tillväxt genom att erkänna banden till gemenskaper (community bonds).
  • Återkomst under kritiska tider (Re-emergence in Critical Times) i samband med kritiska övergångar, t.ex. Sydafrikas övergång från apartheid till demokrati.
  • Sammanlänkning (Interconnectedness) där Ubuntus världsbild innebär att individuella handlingar påverkar hela gemenskapen, vilket ökar ansvarskänslan för kollektivt välmående.
  • Fridfull samexistens (Coexistence and Peace) som befrämjas genom Ubuntu i form av en moralisk kompass för tolerans och harmoni i mellanmänskliga relationer och engagemang i gemenskapen.[10]

Hur gick den ”omöjliga” övergången från apartheid till demokrati till i Sydafrika?

Vi börjar från år 1990 då Nelson Mandela frigavs efter 27 år i fängelse, den största tiden på ökända Robben Island. Världen upplevde en tid av förändring efter att det kalla krigets tudelning systemet knakade i fogarna när järnridån i form av Berlinmuren fallit år 1989 och flera östeuropeiska länder vädrade morgonluft då det Sovjetledda kommunistiska började sitt sönderfall.

Mandelas första mål om allmän rösträtt för svarta och vita nåddes då tidigare presidenten Frederik de Klerk beslöt att frige Mandela år 1990 och att valsystemet skulle demokratiseras. Frederik de Klerk och Mandela fick båda Nobels fredspris år 1993 ”...för deras arbete för ett fredligt avskaffande av apartheidregimen och för att de lägger grunderna för ett nytt demokratiskt Sydafrika.”[11]

Nelson Mandela valdes till Sydafrikas president år 1994 och började omedelbart bygga upp nationella instrument för att säkra en fredlig övergång från apartheids svartvita segregeringspolitik till demokrati och försoning. Sydafrikas nya regering etablerade en ny kommission för sanning och försoning (Truth and Reconciliation Commission) som skulle säkerställa en fredlig övergång efter att apartheidtidens allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter uppklarades. Till kommissionens ordförande valdes den anglikanska kyrkans biskop Desmond Tutu.

Desmond Tutu visade sig vara en kraftfull förespråkare för Ubuntu som ett redskap att nå fred och försoning i Sydafrika. Tutus boktitel från år 1999 - No Future Without Forgiveness – visar att de kristna värderingarna och Ubuntu pekar åt samma håll när det gäller att lösa svåra konfliktfyllda knutar i samhället. Sanningskommissionens arbete gick ut på att arrangera olika hörandetillfällen för apartheidsystemets vittnen, offer och förövare, och här var Ubuntu en vägledande princip.[12]

Hur nådde Ubuntu fram till försoning efter så mycket brutaliteter och mellan offren och förövarna? Forskaren Tim Murithi nämner fem steg till att de inblandade kunde närma sig försoningens punkt, väl medvetna om att se svåra såren läker långsamt:

  • För det första efter att fakta kommit fram i hörandetillfället med offer, förövare och vittnen, uppmuntrades förövaren att uppvisa ansvarsfullhet eller skuld.
  • För det andra uppmuntrades förövaren att visa ånger eller demonstrera genuint samvetskval.
  • För det tredje uppmuntrades förövaren att fråga om förlåtelse av offret, som uppmuntrades att visa barmhärtighet.
  • För det fjärde, på det lokala äldrerådets (Elder Council) förslag, kunde förövaren åläggas att betala en rimlig kompensation eller reparation för det som gjorts fel. Penningsumman var ofta symbolisk och avbetalades med arbete, med målet att förstärka förövarens samvetskval.
  • Det femte steget sökte konsolidering av försoningsprocessen genom att båda parterna förband sig till försoningen, som även inkluderade familjemedlemmar och vänner.[13]

En framgångsfaktor till att Ubuntu trots allt lyckades i många fall var att filosofin byggde på lokala Xhosa-stamseder för konfliktlösning. Genom denna traditionella afrikanska filosofi kunde man lösa allt från mindre dispyter inom eller mellan familjer, stöld och egendomsskador till större fall såsom mord och stamkrig.

Samma principer gäller många andra lokala byagemenskaper på den afrikanska kontinenten – men också här utmanas de traditionella Ubuntu-principerna av den kapitalistiskt drivna teknologiska utvecklingen av desinformation på sociala medier och hybridkrigföring som allt starkare inslag.

En grundförutsättning för att försoningsprosessen skulle lyckas är naturligtvis att parterna kunde rekonstruera någon form av tillit till varandra; många gånger kunde processen kompliceras och även avbrytas.

På 2020-talet har dock Sydafrikas politiska klimat förändrats igen genom nya spänningar och våldsbrott som gör att landet har bland de högsta antalen mord i världen per capita. Hur lyckas Ubuntu svara på dagens nya utmaningar? [14]

NÄSTA

FÖREGÅENDE

 

[1] Anders Burman: Pedagogikens idéhistoria. Uppfostringsidéer och bildningsideal under 2500 år. (2019, 2. uppl.) Studentlitteratur.

[2] Burman, cit. sid 28.

[3] Burman sid. 31-33.

[4] Burman sid. 36.

[5] Burman sid. 40-43

[6] Burman sid. 43-50

[7] Burman sid 52.

[8] Se min essä om inbördeskriget och blodbadet i Rwanda på 1990-talet. Björn Wallén: Bantu Express. Vår lösen nr 5-1994, 333-336.

[9] Luc Zwaenepoel: Is Ubuntu a tool for peace? Culture Impact Journal 5/2024:Culture and Peace. Övers.Björn W.

[10] Luc Zwaenepoel: Is Ubuntu a tool for peace (2024) Övers. Björn Wallén.

[11] https://nobelprizemuseum.se/wp-content/uploads/2020/01/Mandela-de-Klerk-1993-Konflikthantering-m%C3%A4nskliga-r%C3%A4ttigheter.pdf

[12] Tim Murithi: An African Perspective on Peace Education: Ubuntu Lessons in Reconciliation. International Review of Education (2009) 55:221–233 _ Springer 2009 DOI 10.1007/s11159-009-9129-0

[13] Tim Murithi (2009) sid. 228-229.

[14] https://www.bbc.com/news/articles/cv2jlyl20lzo